Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Maheu knöt näfvarna, isynnerhet ursinnig öfver att, som han sade,
ha bajonetterna i ryggen. Således voro grufarbetarne inte mera herrar
hemma hos sig? Man behandlade dem som straffångar, som man drifver
till arbetet med skarpladdade gevär. Han älskade sitt schakt och det gjorde
honom mycket ondt, att han inte varit nere där på två månader. Det
flammade för hans ögon af harm öfver skymfen, att man hotade att föra
främlingar dit. Men så vaknade tanken på, att man gett honom tillbaka hans
arbetsbok, och detta sönderslet hans hjärta.
»Jag vet inte, hvarför jag förargar mig», mumlade han, »jag tillhör ju
inte längre det fårahuset... När jag har blifvit utkörd härifrån, kan jag
lägga mig och dö på landsvägen.»
»Säg inte så där!» sade Etienne. »Om du vill, så ta de i morgon dag
igen din arbetsbok. Man afskedar inte de dugliga arbetarne.»
Han häjdade sig, förvånad öfver att höra Alzire, som i feberyrseln
skrattade sakta. Han hade dittills urskilt blott fader Bonnemorts stela skugga,
och det sjuka barnets munterhet förfärade honom. Det var för mycket,
att barnen skulle dö på kuppen. Med darrande röst tog han ett afgörande
steg och sade:
»Nej, detta kan man inte längre stå ut med... Vi måste ge oss!»
Hustru Maheu, som dittills hade suttit orörlig och tyst, bröt nu tvärt ut,
skrek honom i ansiktet, i det hon duade honom och svor som en karl:
»Hvad är det du säger?... Och det är fan i mig du, som säger detta!»
Han ville ge skäl, men hon lät honom inte få säga ett enda ord.
»Säg inte om det, eller förbanne mig lägger jag dig inte på truten, så
kvinna jag är... Vi skulle således ha utstått allt detta och svultit under ett
par månader, och jag skulle ha sålt mitt bohag och sett mina barn bli sjuka
af elände, och ingenting skulle vara uträttadt, orättfärdigheten skulle börja
på nytt!... Åh, jag kväfs, när jag tänker på det. Nej, nej, hellre än att
ge mig, skulle jag nu bränna upp alltihop och slå ihjäl dem allesammans.»
Med en hotande åtbörd pekade hon i mörkret på Maheu.
»Hör, hvad jag säger, att ifall min man går tillbaka till grufvan, så blir
det jag, som skall vänta honom på vägen för att spotta honom i ansiktet
och kalla honom en feg stackare.»
Etienne såg henne icke, men han kände en hetta som af ett skällande
djur och förfärad hade han ryggat tillbaka inför detta ursinne, som var hans
verk. Han fann henne så förändrad, att han inte mera kände igen henne,
som förr var så förståndig, som förebrådde honom hans våldsamhet och sade,
att man inte skulle önska någon människas död, men nu vägrade att lyssna
till skäl och talade om att slå ihjäl hvem som helst. Det var nu icke han,
det var hon, som talade politik och ville i ett tag sopa bort allt hvad
herreklass hette, det var hon, som skrek på republik och giljotin, för att befria
jorden från dessa rika tjufvar, som gödde sig på de utsvultna stackarnes
arbete.
»Ja, jag skulle flå huden af dem med dessa mina tio fingrar!... Det
är kanske nog nu! Turen är nu hos oss, det har du själf sagt ... När jag
tänker på, att min man, hans far och farfar och alla de andra före dem ha
lidit hvad vi nu lida, och att våra barn och barnbarn fortfarande skola lida
på samma sätt, så blir jag galen, så jag skulle kunna ta till knifven ... Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
