Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi gjorde inte nog här om dagen. Vi hade bort jämna Montsou med marken
ända till sista tegelstenen. Och vet du, att det är bara en sak, jag ångrar,
och det är, att jag inte lät gubben strypa flickan på Piolaine ... Det är
ingen, som hindrar hungern att strypa mina barn!»
Hennes ord föllo som yxhugg i mörkret. Den instängda horisonten
hade icke velat vidga sig, det omöjliga idealet förvandlades till gift i denna
af lidandet knäckta hjärna.
»Ni har inte förstått mig rätt», lyckades Etienne att till sist få säga,
i det han slog till reträtt. »Man borde nu kunna träffa af tal med bolaget:
jag vet, att schakten fara mycket illa och säkert skulle man nu gå in på en
uppgörelse.»
»Nej, aldrig, aldrig!» skrek hon.
Lénore och Henri kommo just nu tomhända hem. En herre hade
visserligen gifvit dem ett par sous, men som systern alltid sparkade sin lille
bror, hade de båda slantarna fallit på snön, och fast Jeanlin hade hjälpt
dem att söka, hade de inte kunnat hitta dem.
»Hvar är Jeanlin?»
»Han sprang sin väg, mamma, han sa’, att han hade något att uträtta.»
Det smärtade Etienne innerst i hans hjärta, när han hörde detta. Förr
hade hon hotat barnen med att slå ihjäl dem, om de någonsin tiggde något.
Nu skickade hon själf ut dem på vägarna, hon talade om, att de allesammans,
Montsous tiotusen grufarbetare, skulle taga gamla tiggares käpp och påse
och till dess förfäran hemsöka hela trakten.
Småbarnen voro hungriga, när de kommo hem, de ville ha mat, hvarför
fick man inte mat? Och de knotade, släpade sig på golfvet, kramade
fotterna på sin döende syster, som jämrade sig. Modern blef utom sig och
dängde till dem i mörkret på måfå. Men när de då gräto än värre och bådo
om bröd, smälte hon i tårar och sjönk ned på stengolfvet, slöt dem alla i en
omfamning, dem och det sjuka barnet. I en nervös förslappning, som nu
gjorde henne vek och kraftlös, grät hon länge, minst tjugu gånger påkallade
hon döden och stammade samma ord: »O min Gud, hvarför tar du oss inte
till dig? O min Gud, tag oss af barmhärtighet för att göra slut på detta!»
Men dörren öppnades, och nu var det doktor Vanderhagen, som kom.
»Ett ljus skulle väl för tusan inte förstöra ögonen på er», sade han...
»Skynda på nu, jag har brådtom.»
Han brummade som vanligt, uttröttad af arbete. Lyckligtvis hade
han tändstickor på sig. Maheu fick tända på sex stycken, den ena efter
den andra, och hålla dem så, att han kunde undersöka den sjuka. Frigjord
ur täcket, skälfde hon i detta osäkra sken, mager som en liten fågel, som
kämpar med döden i snön, så ömklig och eländig, att man icke mera såg
något annat än puckeln. Men ändock log hon, en döendes förvirrade leende,
med vidt uppspärrade ögon, medan hennes stackars händer knötos öfver
hennes hopsjunkna bröst. Och när modern med kväfd stämma sporde,
om det var rätt, att före henne rycka bort det enda barn, som kunde hjälpa
henne i hushållet, denna lilla, som var så snäll och så förståndig, då blef
doktorn ond.
»Se där, nu är det slut med henne!... Hon dog af svält, din förbannade
slyna. Och hon är inte den enda, jag har sett en annan här bredvid...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
