Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarade dock på ett yttrande af Rasseneur angående Internationalen, som
han uppsnappat under samtalet:
»De äro fega stackare allesammans; det behöfdes blott en man för att
göra ett fruktansvärdt förstörelseredskap af deras tillställning. Det
kräf-des vilja, men ingen vill; därför skall revolutionen än en gång misslyckas.
Det var med bitter smärta, han upprepade sitt favorituttryck:
»Dumheter!... De komma aldrig någon vart med sina dumheter!»
Han sänkte rösten ännu mera och talade i bittra ordalag om sin gamla
dröm om broderskap. Han hade afstått från rang och rikedom, han hade
sällat sig till arbetarne endast i hoppet att omsider få se grundläggas detta
det gemensamma arbetets nya samhälle. Men på inga villkor lyckades det
honom att smälta sammans med dem, han var för dem fortfarande en
främling, med sitt förakt för alla band, sin vilja att förbli en bra karl, fri från
få-fänglighet och njutningar. Nu var han särskildt ända sedan i morse
uppbragt med anledning af en tidningsnotis, som gjorde sin rund i pressen.
Hans röst förvandlades, hans ögon klarnade och han vände sig direkt
till Etienne.
»Kan du förstå det? dessa hattmakeriarbetare i Marseille, som vunno
högsta vinsten på 100,000 francs och genast placerade pengarna i
räntebärande papper med den förklaring att de hädanefter icke ämnade göra
något?... Ja, det är allas er idé, ni franske arbetare, att någonstädes kunna
snoka upp en skatt och sedan lefva upp den ensam i någon egoismens och
lättjans vrå. Det är inte värdt, att ni skrika mot de rika, det fattas er mod
att återgifva till de fattiga de pengar, som slumpen skänker er... Aldrig
bli ni värdiga lyckan, så länge ni äga något och så länge ert hat till bourgeoisien
blott kommer af ert rasande begär att själfva träda i dess ställe.»
Rasseneur gapskrattade; den tanken, att de båda arbetarna hade bort
afstå från den stora vinsten föreföll honom högst enfaldig. Suvarin blef
likblek, hans förvridna ansikte blef förfärligt att skåda under ett af dessa
fanatismens vredesutbrott, som utrota folken.
»Om dessa mina händer», skrek han, »förmådde det, skulle de taga
jorden så här och skaka den, tills den brast i smulor, för att ni alla skulle
stanna under spillrorna.»
Åter blef det tyst. Sedan började Etienne att ånyo tala om arbetarne
från Borinage. Han frågade Suvarin om de anordningar, som man hade
vidtagit i Voreux, men denne, som åter hade försjunkit i sina funderingar,
svarade knappt; han visste endast, att man skulle dela ut skarpa patroner
till soldaterna, som bevakade grufvan. Den nervösa oron, som redan länge
hade röjts i hans på knäna famlande fingrar, förvärrades till den grad, att
han till sist fick klart för sig, hvad som felades dem — den tama kaninens
Wa och lugnande päls.
»Hvar är Polonia?» frågade han.
Krögaren skrattade åter och tittade åt hustrun. Ett ögonblick stod
han lite förlägen, men så sjöng han nt:
»Polonia? Hon är kokt.»
Efter äfventyret med Jeanlin hade den tjocka kaninhonan, som säkert
blifvit skadad, fått endast dödfödda ungar, och för att inte ha en onyttig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
