- Project Runeberg -  Dagbräckning /
248

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mun att föda, hade man just i dag fattat det beslutet, att slakta henne
och anrätta henne med potatis.

»Ja, du åt ett lår af henne i kväll... Du slickade dig om munnen åt
det, eller hur?»

Först förstod Suvarin inte. Sedan blef han mycket blek, en känsla af
äckel förvred hakan på honom, och så mycket han än sökte att behärska
sig, svällde hans ögonlock af ett par stora tårar.

Men ingen hann lägga märke till denna rörelse, ty dörren slogs häftigt
upp, och Chaval kom in, körande Catherine framför sig. Sedan han berusat
sig med öl och skräfvel på alla krogar i Montsou, hade han fått den idén,
att gå till Nyttan för att visa sina forna vänner, att han inte var rädd. Han
steg på, i det han sade till sin älskarinna:

»Jag säger dig, att du ta mig tusan skall dricka en sej del därinne...
Den förste, som blänger snedt på mig, slår jag på käften.»

När Catherine fick se Etienne, blef hon bestört och alldeles blek i ansiktet.
När Chaval i sin tur fick syn på honom, hångrinade han elakt.

»Fru Rasseneur, två sejdlar! Vi ska* dricka för arbetets
återupptagande.»

Utan att yttra ett ord fyllde hon sejdlarna som en kvinna, hvilken icke
nekade någon sitt öl. Det hade blifvit alldeles tyst, och hvarken värden
eller de båda andra hade rört sig på sin plats.

»Jag vet, att det finns sådana, som påstått, att jag är en spion»,
återtog Chaval öfvermodigt, »och jag väntar bara på, att de skola säga det i
synen på mig, så att man omsider kan komma till en förklaring.»

Det var ingen, som svarade honom, männen vände bort hufvudet och
tittade på väggarna.

»Det finns skrymtare och det finns ärligt folk», fortsatte han ännu
högre. »Jag har ingenting att dölja, jag har lämnat den smutsiga baracken
hos Deneulin, och i morgon går jag ned i Voreux tillsammans med tolf
belg-gier, som jag har fått hand om, därför att man sättter värde på mig. Och
om det är någon, som förargar sig öfver det, kan han säga ifrån, så att vi få
språkas vid om det.»

Då samma föraktfulla tystnad mottog hans utmaningar, for han ut emot
Catherine.

»Du skall väl för fan dricka! Skåla nu med mig för alla de sluskars
undergång, som inte vilja arbeta.»

Hon skålade men med så skälfvande hand, att man hörde de båda
glasens sakta klirrande. Han hade tagit upp ur fickan en handfull
silfver-mynt, som han med den drucknes skrytsamhet satt och visade, sägande,
att tocket där förtjänade man i sitt anletes svett och att han trotsade
hycklarna att kunna visa upp tio sous. Kamraternas hållning förargade honom,
och han öfvergick till direkta förolämpningar.

»Det är ju på natten, mullvadarna våga sig fram ur sitt hål?
Gendarmerna måste sofva, eftersom man möter stråtröfvare.

Etienne hade mycket lugn och beslutsam stigit upp.

»Hör du, du tråkar ut mig ... Ja, du är en spion, dina pengar stinka ännu
af något förräderi; och det förefaller mig otäckt att ens röra vid dens skinn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free