Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att göra sig lös och stöta till. Vapnet sänktes så småningom, deras
styfva lemmar slaknade, ett par gånger kände Etienne det kalla stålet mot
sin hud; han måste anstränga sig till det yttersta och sönderbråkade
Cha-vals handlofve i ett så hårdt grepp, att knifven föll ur den öppnade handen.
Båda hade kastat sig ned på golfvet, och nu var det Etienne, som tog upp
knifven och i sin ordning svängde den. Han höll Chaval kullkastad under
sitt knä och hotade att stöta knifven i halsen på honom.
»Åh, din förbannade förrädare, nu är det slut med dig!»
En afskyvärd stämma inom honom bedöfvade honom. Den kom från
inelfvorna och bultade med hammarslag i hans hjärna — ett plötsligt,
vansinnigt mordbegär, ett behof efter att få smaka blod. Aldrig hade denna
kris skakat honom så våldsamt. Och likväl var han icke drucken. Och
han stred emot det nedärfda onda med den förtviflade skälfningen hos en,
som är rasande af kärleksbegär och som kämpar och spjärnar emot vid
randen af våldtäkt. Till sist vann han seger öfver sig själf, han kastade
knifven bakom sig och stammade med hes röst:
»Stig upp, gå din väg!»
Denna gång hade Rasseneur skyndat fram, men vågade icke att gå
direkt emellan dem af fruktan för att få något gement hugg. Han ville icke
att man hemma hos honom skulle mörda hvarandra; han blef så ond, att hans
hustru, som fortfarande satt helt rak vid sin disk, lät honom begripa, att han
alltid väsnades i otid. Suvarin, som så när hade fått knifven i benen, kom
sig nu för med att tända sin cigarrett. Var det således slut nu? Catherine
stod fortfarande häpen och såg på de båda männen, som bägge två voro
vid lif.
»Gå din väg», upprepade Etienne, »gå din väg, annars slår jag ihjäl dig!»
Chaval steg upp och med afviga handen strök han af blodet, som fortfor
att rinna ur näsan; och med käken nersölad med rödt, med ögat igenmuradt
och blått gick han därifrån, släpande med benen och ursinnig öfver sitt
nederlag. Mekaniskt följde Catherine efter honom. Då rätade han upp sig
och gaf sitt hat luft i en ström af oanständigheter och grofheter.
»Nej, nej! Då det är honom, du vill ha, så ligg hos honom, du gemena
slinka, och stick inte in din fot hos mig, ifall du är rädd om skinnet.»
Han slog häftigt igen dörren. Det blef alldeles tyst i den ljumma salen,
där man hörde endast stenkolets svaga knastrande. På golfvet funnos kvar
blott den kullslagna stolen och en blodpöl, som sanden drack in.
IV.
När Etienne och Catherine hade lämnat Rasseneurs lokal, gingo de tysta
vägen fram. Det började att töa, ett kyligt och långsamt töväder, som
smutsade snön utan att smälta den. På den blyfärgade himmeln anade man
fullmånen bakom väldiga molnmassor, svarta trasor, som i de högre luftlagren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
