Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ursinnigt rullades af stormvinden, men på jorden blåste icke minsta fläkt,
man hörde blott droppet från taken, hvarifrån hvita massor rasade ned med
mjukt fall.
Besvärad af denna kvinna, som han nu hade fått hand om, hade han i
sin otrefliga stämning ingenting att säga. Tanken på att ta henne till sig och
gömma hennes hos sig i Réquillart tycktes honom orimlig. Han hade velat
föra henne till grufbyn hem till hennes föräldrar, men med förfärad min hade
hon motsatt sig detta: nej, nej, hellre allt annat än att åter falla föräldrarna
till last, sedan hon på så uselt sätt hade öfvergifvit dem! Och ingendera
yttrade mera något, de traskade på måfå längs vägarna, som förvandlades
till dyfloder. Först hade de gått ned åt Voreux till, sedan togo de af åt och
gingo mellan slaggberget och kanalen.
»Men du måste ju i alla fall ligga någonstädes», sade han. »Om jag
blott hade ett rum, skulle jag nog ta dig med mig...»
Men ett anfall af underlig försagdhet kom honom att tiga. Det
förflutna framställde sig för honom, deras häftiga begär den tiden, den
finkänslighet och blyghet, som då hindrat dem från att tillhöra hvarandra. Hyste han
alltjämt lust till henne, eftersom han kände sig så orolig till sinnes, och
småningom kände sitt hjärta värmas af ett nytt begär? Hågkomsten af de
örfilar, hon hade gifvit honom i Gaston-Marie verkade nu eggande på honom,
i stället för att fylla honom med groll. Och han kände sig förvånad, tanken
att ta henne med till Réquillart föreföll honom helt naturlig och lätt att
utföra.
»Seså, besluta dig nu, hvart vill du, jag skall föra dig? Du af skyr mig
således i hög grad, eftersom du inte vill följa med mig?»
Hon gick långsamt efter honom, hindrad af träskorna, som halkade och
gledo i hjulspåren; utan att lyfta på hufvudet, mumlade hon:
»Herre Gud, jag har det tillräckligt svårt, gör det inte värre för mig.
Hvad skulle det tjäna till, det som du nu vill, numera, då jag har en älskare
och du själf har en kvinna?»
Det var Mouquette, hon menade. Hon trodde, att han lefde
tillsammans med denna flicka, såsom ryktet ett par veckor hade påstått; och när han
svor på, att så inte var förhållandet, skakade hon på hufvudet och erinrade
om den kvällen, då hon hade sett dem kyssas duktiga tag.
»Åh, alla de där dumheterna, det är skada!» yttrade han halfhögt
och stannade. »Vi skulle ha kommit så bra öfverens!»
Hon skälfde sakta och svarade:
»Var inte ledsen öfver det; du förlorar inte mycket. Om du visste,
hvilken stackare jag är, så späd och ömklig, att jag säkert aldrig blir en
full-färdig kvinna.»
Och hon fortsatte att tala helt öppet, hon anklagade sig själf, som vore
det hennes fel, att hennes mognad som kvinna dröjde så länge. Trots den
man, hon hade haft, förringade detta henne, förvisade henne bland
flickungarna. Det finns då åtminstoen en ursäkt, när man kan föda ett barn.
»Stackars liten flicka!» sade Etienne helt tyst, gripen af djup medömkan.
De voro nu vid foten af slaggberget, dolda af den ofantliga högens skugga.
Ett bläcksvart moln gick just nu öfver månen, de kunde icke ens mera
urskilja hvarandras ansikten, och deras andedräkt blandades, deras läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
