Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökte hvarandra för att få denna kyss, hvilken de under månadtal hade
plågats af åtrå efter. Men plötsligt trädde månen åter fram; högt ofvanför sig,
uppe på de af ljuset hvitskimrande klipporna fingo de syn på posten,
tillhörande truppstyrkan i Voreux och som stod där rak och styf. Och utan att
de ändtligen fått kyssa hvarandra, skilde en känsla af blygsel dem åt, denna
blygsel från fordom, hvari blandades vrede, en obestämd motvilja och
mycken vänskap. De började åter att gå med tunga steg, och modden gick upp
till fotknölarna.
»Det är således afgjordt — du vill inte?» frågade Etienne.
»Nej, jag vill inte», sade hon. »Du — efter Chaval, liva’? Och så en
annan efter dig ... Nej, det tycker jag är gement. Och jag har ju inte något
nöje däraf, h var för då göra det?»
De tystnade och gingo något hundratal steg utan att växla ett ord.
»Vet du åtminstone, hvart du skall gå?» återtog han omsider. »Jag
kan inte en natt som denna lämna dig ute.»
Hon svarade helt enkelt:
»Jag går hem, Chaval är min karl, jag kan inte ligga på något annat
ställe än hos honom.»
»Men han kommer att slå dig fördärfvad.»
Det blef åter tyst. Undergifvet ryckte hon på axlarna: han skulle
slå henne och när han blef trött, skulle han sluta. Var det inte bättre än att
drifva vägarna omkring som en tiggerska? Dessutom blef hon van vid att
få stryk; för att trösta sig sade hon till sig själf, att af tio flickor råkade åtta
inte bättre ut än hon. Om hennes älskare en dag gifte sig med henne,
skulle det i alla fall vara snällt gjordt af honom.
Mekaniskt hade Etienne och Catherine tagit vägen åt Montsou. Han
fann intet att säga henne för att öfvertyga henne trots den stora grämelse,
han kände öfver att se henne återvända till Chaval. Hans hjärta brast, han
hade knappt något bättre att erbjuda henne, en tillvaro under elände och
flykt, en natt utan någon morgondag, ifall en soldats kula krossade hans
huf-vud. Och han följde henne tillbaka till hennes älskare, då hon stannade
på landsvägen vid hörnet af upplagsplatserna tjugu meter från Piquettes
kafé och sade:
»Gå inte med längre. Ifall han finge se dig, så blefve det något otäckt
af igen.»
Klockan slog elfva i kyrktornet. Ölstugan var stängd, men ljussken
trängde ut genom springorna.
»Farväl!» mumlade hon.
Hon räckte honom sin hand, han höll fast den, så att hon med möda,
med en sakta ansträngning måste draga den tillbaka för att gå ifrån honom.
Utan att vända på hufvudet gick hon in genom den lilla dörren, till hvilken
hon hade nyckel. Men han gick icke sin väg, utan stod kvar på samma
ställe med ögonen riktade mot huset, ängslig öfver hvad som försiggick
därinne. Han lyssnade och var rädd, att han skulle få höra en misshandlad
kvinnas skrik. Men det var fortfarande tyst och mörkt i huset, han såg blott ljus
tändas inom ett fönster en trappa upp. När detta fönster öppnades, och
han kände igen den späda skugga, som lutade sig utöfver vägen, gick han dit
fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
