Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likt buktad, och hans stora öron och gröna ögon, hans framskjutande käkar
skälfde och flammade, skakade af det våldsamma slaget.
»Ditt förbannade odjur, hvarför har du gjort detta?»
»Jag vet inte, jag fick lust till det.»
Han höll envist fast vid det svaret. Under tre dagar hade han känt denna
lust. Den pinade honom, hans hufvud värkte där, bakom öronen, till den grad
grubblade han därpå. Borde man genera sig med dessa svin till soldater, som
gjorde det outhärdligt för grufarbetarne här hemma hos demsjälfva? Af
de våldsamma talen i skogen, af ropen på förstörelse och död, som skrekos i
grufvorna, hade några ord fastnat i hans hjärna och dem upprepade han
likt en pojke, som leker revolution. Mera visste han inte om saken, ingen
hade uppeggat honom, det hade kommit öfver honom alldeles af sig själft,
liksom lusten att stjäla lök på ett trädgårdsland.
Förfärad öfver denna brottets tysta växtkraft i djupet af denna
barna-hjärna, körde Etienne ännu en gång undan honom med en spark liksom
ett oskäligt djur. Han fruktade, att vakten i Voreux hade hört postens
kväfda rop och kastade en blick bortåt grufvan för hvarje gång månen trädde
fram ur molnen. Men ingenting rörde sig, och han böjde sig ned, han kände
på de småningom kallnade händerna, han lyssnade på hjärtat, som hade
upphört att slå. Af knifven syntes endast benskaftet, där den galanta
inskriptionen, det enkla ordet »Kärlek» var ingraveradt med svarta bokstäfver.
Hans blick höjdes från halsen till ansiktet. Med ens kände han igen den
lille soldaten: det var Jules, rekryten, hvilken han hade språkat med
härom morgonen. Och han greps af djupt medlidande inför detta vänliga,
ljusa, af fräknar öfversållade ansikte. De blå ögonen stodo vidöppna och
betraktade himmeln med denna stirrande blick, hvarmed han hade sett
honom vid horisonten söka sin hembygd. Hvar låg det då, detta Plogof,
som för honom hade trädt fram i bländande solljus? Där borta, där borta!
Hafvet röt i fjärran under denna stormiga natt. Denna vind, som blåste så
högt uppe, hade kanske strukit fram öfver heden. Två kvinnor, hans mor
och hans syster, stodo där och höllo i sina mössor, som stormen ville rycka
af dem, medan de blickade ut i fjärran, liksom om de hade kunnat se, hvad
deras lille Jules nu gjorde där bortom de milsvidder, som skilde dem åt.
Nu skulle de i alla tider få vänta på honom! Huru ohyggligt, att de fattiga
stackarne skulle döda hvarandra för de rikas skull!
Men det var nödvändigt att skaffa undan detta lik. Först tänkte
Etienne på, att kasta det i kanalen, men vissheten om, att man där skulle hitta
det, gjorde att han ändrade beslut. Hans ångest blef förfärlig, ögonblicken
voro dyrbara, hvad skulle man göra? Då fick han en plötslig ingifvelse:
om han kunde bära detta lik ända till Réquillart, skulle han där kunna
gömma det för alltid.
»Kom hit», sade han till Jeanlin.
Gossen var misstrogen.
»Nej, du vill slå mig. Och så har jag något att uträtta. God natt!»
Han hade verkligen också stämt möte med Bébert och Lydie i ett
gömställe, ett smyghål, som de ordnat åt sig under timmerupplagen i Voreux.
Det var ett riktigt uppgjordt parti, de skulle ligga utomhus för att få vara med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
