Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar, fyllda af skräckbilder, bultade som hammare i hans hufvud. Snart fanns
blott en kvar af dessa tankar; den plågade och ansatte honom med en enda
fråga, på hvilken han icke kunde svara: h var för hade han inte stött till, när
Chaval låg under hans knif? Och hvarför hade detta barn stuckit ihjäl
en soldat, om hvilken det icke ens visste, hvad han hette? Detta vände
alldeles upp och ned på hans revolutionära meningar — modet att döda,
rätten att döda. Var han då feg? Där låg gossen och snarkade i höet med
en drucken mans snarkning, som om han sofve af sig mordruset. Och full
af afsky, uppretad, led Etienne af att veta, att han låg där, af att höra honom.
Med ens spratt han till, fruktans fläkt hade farit öfver hans ansikte. Han
tyckte sig höra någon lätt rörelse, en snyftning, som trängde fram ur jordens
inre. Bilden af den lille soldaten, som med sitt gevär låg där nere under
klipporna, kom en kall kåre att löpa utefter hans ryggrad och kom håret att resa
sig på ände. Det var ju dumt, men han tyckte, att hela grufvan fylldes af
röster, han måste tända ljuset och blef åter lugn, först när han vid dettas
matta sken såg, hur öde gruforterna voro.
Under ännu en kvart satt Etienne där och tänkte, alltjämt plågad af
samma strid och med ögonen fästa på den brinnande veken. Men ljuset
sprakade till, veken dränktes, och allt försjönk åter i mörker. Han greps åter
af en rysning, han hade kunnat slå Jeanlin för att hindra honom från att
snarka så hårdt. Gossens närhet blef honom så outhärdlig, att han tog till
flykten, pinad af längtan efter frisk luft, och skyndande genom orterna och
stegschaktet, liksom om han skulle ha hört en flåsande vålnad tätt bakefter
i hälarna.
Där uppe bland Réquillarts rasade byggnader kunde Etienne ändtligen
andas fritt. Eftersom han icke vågade att döda, måste han dö; och denna
tanke på döden, som redan förut hade snuddat vid honom, trädde åter fram,
trängde som en sista förhoppning in i hans hjärna. Att dö på ett stolt och
stilfullt sätt, det skulle göra slut på alltsammans, göra upp hans räkning,
vare sig den stod bra eller illa, hindra honom från att grubbla mera. Ifall
kamraterna anfölle belgierna, skulle han vara med i främsta ledet och då skulle
han väl ha utsikt till att få ett svårt nyp. Hans steg hade åter blifvit stadiga,
när han kom tillbaka till Voreux för att åter stryka omkring där. Klockan
slog två; ett högljudt sorl af röster trängde ut från fogdarnas rum, där den
postering hade sitt kvarter, hvilken bevakade grufvan. Postens försvinnande
hade nyss väckt uppståndelse och oro; man hade väckt kaptenen och efter
noggrann undersökning af platsen hade man slutligep kommit till det
antagandet, att det förelåg rymning. Och Etienne, som stod där på lur i
mörkret, kom ihåg den republikanske kaptenen, om hvilken den lille soldaten hade
talat med honom. Hvem vet, om man icke skulle kunna förmå honom
att öfvergå till folket? Truppen skulle vända gevärskolfvarna i vädret, och
detta kunde bli signalen till bourgeoisiens totala nedgörande. Det var
en ny dröm, som hänryckte honom, han tänkte inte mera på att dö: han stod
kvar där under timtal med fotterna i smutsen och tövädrets duggregn på
axlarna, upptänd af hoppet om en ännu möjlig seger.
Ända till klockan fem stod han på utkik efter de belgiska arbetarna. Men
sedan kom han under fund med, att bolaget hade varit nog fiffigt, att låta
dem ligga öfver natten i Voreux. Nedstigandet började; några strejkare från
17 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
