Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grufbyn Tvåhundrafyrtio, hvilka hade blifvit utposterade som spejare, visste
inte, om de skulle varsko kamraterna. Det var Eiienne, som
underrättade dem om putset, och springande skyndade de sin väg, medan han stod af
-bidande kvar bakom slaggberget på vägen längs kanalen. Klockan slog sex,
den gråaktiga himmeln började att ljusna, upplyst af en rödaktig gryning,
då abbé Ranvier kom fram från en gångstig med kaftanen uppdragen på de
magra benen. Hvarje måndag gick han och läste en morgonmässa i
kapellet till ett kloster på andra sidan grufvan.
»God dag, min vän!» ropade han med kraftig stämma, sedan han med sina
lågande ögon hade fixerat den unge mannen.
Men Etienne svarade icke. Långt bort mellan viadukterna vid Voreux
hade han nyss sett en kvinna gå fram, och fattad af oro hade han rusat i
väg, ty han trodde sig ha känt igen Catherine.
Ända sedan midnatt hade Catherine drifvit omkring på de upptöade
vägarna. När Chaval kom hem och fann, att hon låg där, hade han med en
örfil fått henne på benen. Han skrek till henne, att genast ge sig i väg genom
dörren, ifall hon inte ville komma ut genom fönstret; gråtande och knappast
klädd, mörbultad af sparkar på benen, hade hon måst gå^utför trappan och
kördes ut med en afskedsspark. Denna brutala skilsmässa alldeles
bedöf-vade henne, hon satte sig på en af visare och såg på huset, alltjämt väntande,
att han skulle ropa henne tillbaka, ty det var icke möjligt, att han skulle låta
henne gå; han stod på lur efter henne, han skulle säga till henne att komma
upp igen, när han såg henne sitta på detta sätt och skälfva af köld,
fullständigt öfvergifven, utan någon, som ville ge henne skydd.
Efter ett par timmars förlopp fattade hon sitt beslut, halfdöd af köld,
där hon satt orörlig som en på gatan utkörd hund. Hon lämnade Montsou, gick
tillbaka dit igen, men vågade icke hvarken ropa från trottoaren eller bulta
på porten. Till sist gick hon sin väg, ut på den stora, raka landsvägen i
tanke att gå till grufbyn, hem till sina föräldrar. Men när hon kom dit, greps
hon af en sådan skam, att hon började att springa utefter trädgårdarna, rädd
för att någon skulle känna igen henne, fastän alla sofvo sin djupa, tunga sömn
bakom de stängda luckorna. Och sedan strök hon omkring, förskräckt vid
minsta ljud, rädd för att bli anhållen som lösdrifverska och förd till detta
offentliga hus i Marchiennes, som under månadtal hade förföljt henne som en
skräckbild. Ett par gånger hade hon kommit till Voreux, blifvit förskräckt
vid rösterna från vakten och sprungit, tills hon tappade andan, under det
att hon vände sig om, för att se, att ingen förföljde henne. Bivägen till
Réquillart var alltid full af rusiga karlar, men ändå vände hon om dit med
ett ovisst hopp om, att där träffa honom, som hon för några timmar sedan
hade stött tillbaka.
Denna morgon skulle Chaval gå ned i grufvan, och tanken därpå förde
Catherine ånyo tillbaka till grufvan, fastän hon visste, att det tjänade till
intet att tala med honom: dem emellan var det slut. Man arbetade icke mera
i Jean-Bart, och han hade svurit att strypa henne, ifall hon åter tog
anställning i Voreux, där han fruktade att bli komprometterad af henne. Hvad
skulle hon då göra? Ge sig i väg till annat håll, svälta ihjäl, foga sig under
hugg och slag af alla män, som komme i hennes väg? Hon släpade sig fram,
vacklade i de djupa hjulspåren, med rådbråkade ben och nedsmutsad ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
