Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och han öppnade rocken, drog undan skjortan, visade sitt nakna bröst,
sin håriga och af kolet tatuerade hud. Han trängde fram mot
bajonettspetsarna, tvang dem att vika tillbaka, förfärlig i sitt öfvermod och
tapperhet. En bajonett hade stuckit honom i bröstet, det var som om han hade
blifvit tokig däraf och han sökte att få den att tränga in ännu längre för att
få höra, hur det knakade i refbenen.
»Fega stackare, ni våga inte... Det står tiotusen bakom oss. Ja, ni
kunna döda oss, det finns ytterligare tiotusen att döda.»
Soldaternas belägenhet blef kritisk, ty de hade fått stränga order att
endast i yttersta nödfall begagna sig af sina vapen. Och hur skulle man
kunna hindra dessa ursinniga människor från att spetsa sig själfva? Å
andra sidan minskades utrymmet, soldaterna voro nu drifna mot väggen,
och det var omöjligt för dem att draga sig längre tillbaka. Den lilla
truppen, en handfull män emot grufarbetarnas stigande flod, höll sig emellertid
tappert och utförde kallblodigt kaptenens korta order. Och denne, som stod
där med klar blick och nervöst hopbitna läppar, var rädd endast för en sak,
nämligen att hans folk skulle tappa tålamodet under smädelserna och
skymf-orden. En ung sergeant, en lång, mager karl, hvilkens glesa mustascher
reste sig på ände, började att klippa med ögonlocken på ett oroväckande
sätt. Bredvid honom stod en veteran med skinnet garfvadt af ett tjog
fälttåg, likblek af vrede, när han såg sin bajonett kringvriden som ett
halmstrå. En annan, säkert en rekryt, som ännu luktade bonddräng, blef
alldeles röd i ansiktet, hvarje gång han hörde sig tituleras för liderlig sälle och
rackare. Och det tog inte något slut på våldsamheterna, på de hotande
näfvarna, på de gemena tillmälena, på beskyllningarna och hotelserna, som
skofveltals vräktes dem i synen. Det behöfdes den kraftigaste befallning
för att i den militära disciplinens stolta, dystra tystnad, hålla dem på detta
sätt fullständigt stumma.
En sammanstötning syntes oundviklig, då man fick se gruffogden
Richomme träda fram bakom soldaterna, med sitt hvita hufvud lik en
hygglig gendarm och ytterst upprörd.
»Nej, för tusan, det här blir till sist alltför galet! Man kan inte tåla
slika dumheter.»
Och han kastade sig mellan bajonetterna och grufarbetarne.
»Kamrater, hören mig!... Ni veta, att jag är en gammal arbetare och
att jag aldrig upphört att höra er till. Och fan i mig lofvar jag er, att om
man inte handlar rättvist mot er, så blir det jag, som skall säga cheferna
sanningen... Men det här är att gå för långt, det tjänar ingenting till att
skräna fula ord åt dessa präktiga karlar och att vilja låta borra hål i
magen på sig.»
De hörde på, de blefvo tveksamma. Olyckligtvis fick man åter syn på
lille Négrels skarpa profil däruppe. Han fruktade säkert, att man skulle
beskylla honom för att skicka fram en fogde i stället för att våga sig ut själf,
och han gjorde ett försök att tala. Men hans röst drunknade i ett så
förfärligt tumult, att han med en axelryckning åter måste gå bort från fönstret.
Richomme bönföll sedan förgäfves och upprepade fåfängt, att detta var
kamrater emellan: nu knuffade man undan honom, man misstrodde honom.
Men han envisades och stod kvar bland dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
