Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Man får ta mig tusan krossa skallen på mig tillsammans med er; men
jag släpper er inte, så länge ni ä* så här dumma.»
Han bad Etienne hjälpa honom att bringa dem till förnuft, men denne
uttryckte med en åtbörd sin vanmakt. Det var för sent, nu uppgick deras
antal till öfver femhundra. Och alla voro de ursinniga, alla hade de skyndat
dit för att köra bort belgierna. Nyfikna höllo sig på distans, gyckelmakare,
som hade roligt åt striden. I en grupp på något afstånd stodo Zacharie och
Philoméne och tittade på liksom på teatern, så lugna och fredliga, att de
hade tagit med sig sina bägge barn, Achille och Désirée. En ny ström kom
från Réquillart, i hvilken befunno sig Mouquet och Mouquette; han gick
strax och slog under hånflin sin vän Zacharie på axeln, medan hon helt
uppeldad slöt sig till brushufvudenas främsta led.
Hvarje minut vände sig kaptenen om mot vägen från Montsou. Den
begärda förstärkningen kom icke, hans sextio man kunde icke hålla stånd
längre. Då kom han till sist på den tanken att söka skrämma massan, han
kommenderade laddning inför allas ögon. Soldaterna fullgjorde
kommandot, men upphetsningen, skroderandet och gycklet fortfor.
»Nej se, de där kräken sk’a ut på målskjutning», hånade kvinnorna,
mor Brulé, hustru Levaque och andra.
Hustru Maheu, hvars bröst skyddades af den lilla Estelle, som hade
vaknat och börjat gråta, gick så långt fram, att sergeanten frågade henne,
hvad hon skulle göra med det stackars barnkräket.
»Hvad rör det dig?» svarade hon. »Skjut på det, om du vågar.»
Männen skakade föraktligt på hufvudet. Ingen trodde, att man kunde
ge sig till att skjuta på dem.
»De ha inga kulor i patronerna», sade Levaque.
»Äro vi kosacker?» ropade Maheu. »Man skjuter fan i mig inte på
fransmän.»
Andra upprepade, att när man varit med om Krimkriget, var man inte
rädd för bly. Och alla kastade sig fortfarande mot gevären. Om en salfva
hade af lossats i detta ögonblick, skulle den ha mejat ned hopen.
Mouquette, som höll sig i främsta ledet, höll på att kväfvas vid tanken
på, att soldaterna ville borra hål i kvinnornas skinn. Hon hade spottat dem
i ansiktet alla sina grofheter, och kunde icke längre finna nog låga skymford;
hon hade nu endast en enda dödlig förolämpning att bombardera truppen
i näsan med: hon visade sin ändalykt. Med bägge händerna lyfte hon upp
kjolarna, spände ut höfterna och gjorde den kolossala rundeln ännu större.
»Se här, det är för er! Och det är ändå alldeles för snyggt för er,
snusk-pack!»
Hon dök ned, ställde sig nästan på hufvudet och vred på sig, så att
hvar och en skulle få sin andel, och tog ny ansats för hvarje utstötning, hon
affyrade.
»Här är för officern! Här är för sergeanten! Här är för soldaterna!»
Det höjdes en storm af skratt, Bébert och Lydie höllo på att kikna
och själfve Etienne uttryckte sitt bifall åt denna skymfande
nakenhet, trots den dystra spänning, hvari han befann sig. Alla, gyckelmakarna
lika väl som de ursinnige, hånade nu soldaterna, liksom om de hade sett dem
öfverstänkta af orenlighet; och endast Catherine, som stod afsides på en hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
