Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med fara att bli dödad gick han icke undan; han bara stod och såg på henne.
Många andra glömde också sig kvar där, upprörda öfver striden och med
tomma händer. Mouquet bedömde striden, liksom om han hade åsett ett
parti korkspel: se, den där slog bra! och den andre — ingen tur! Det fanns
också åskådare, som skockats längre bort, utefter landsvägen. Och högt
uppe på backen vid ingången till grufbyn hade gubben Bonnemort nyss
fattat posto, släpande sig fram på en käpp; han stod nu orörlig och rak mot
den rostfärgade himmelns bakgrund.
Så snart de första tegelstenarna hade kastats, hade fogden Richomme
åter ställt sig mellan soldaterna och grufarbetarna. Han bönföll de förra,
förmanade de senare, obekymrad om faran och så förtviflad, att stora tårar
strömmade ur hans ögon. Man kunde icke längre i larmet höra hans ord, man
såg endast, att hans stora, grå mustascher darrade.
Men haglet af tegelstenar blef allt tätare, männen började att följa
kvinnornas exempel.
Då fick Maheus hustru se, att hennes man höll sig bakom. Han stod
med tomma händer och dyster uppsyn.
»Hvad är det med dig?» skrek hon. »Är du feg? Vill du låta dina
kamrater föras i fängelse?... Åh, om jag inte hade det här barnet, skulle du
få se!»
Estelle, som gallskrikande hade klängt sig fast vid hennes hals,
hindrade henne från att förena sig med mor Brulé och de andra. Och då hennes
man icke tycktes höra henne, stötte hon med foten tegelstenar mot hans ben.
»Fan anamma, vill du ta de där! Skall jag spotta dig i ansiktet inför
allt folket för att ge dig mod?»
Han blef åter blossande röd, började att bryta tegelstenar och kasta
dem. Hon eggade upp honom och bedöfvade honom genom att bakom honom
gläfsa dödliga skymford, medan hon höll på att på sina krampaktigt slutna
armar kväfva flickan mot sin barm. Maheu drog sig alltjämt framåt
och stod nu midt emot gevären.
Den lilla truppstyrkan alldeles försvann under denna störtskur af stenar.
Lyckligtvis träffade de för högt, väggen öfversållades och sönderskrapades af
dem. Hvad var att göra? Tanken på att dra sig dit in, att vända
angri-parne ryggen purprade för ett ögonblick kaptenens bleka ansikte; men
icke ens detta var längre möjligt, vid minsta rörelse skulle man massakrera
dem. En tegelsten krossade skärmen på hans kepi, blodet droppade från
hans panna. Flera bland hans folk voro sårade, och han insåg, att de voro
utom sig i denna själf förs varets tygellösa instinkt, där man upphör att lyda
sina förmän. Sergeanten hade slungat ut ett: fan anamma! då han fick sin
vänstra axel till hälften slagen ur led och köttet mörbultadt af en dof stöt,
liksom när ett klappträ dunkar mot linne. Ett par gånger hade rekryten
blifvit sönderskrapad, han hade fått en tumme uppsliten, och han kände en
brännande sveda i högra knät: skulle man ännu länge tåla det här? En
sten, som studsat, hade träffat veteranen under magen, han blef alldeles grön
i ansiktet, geväret skälfde i hans hand och sträcktes fram af de seniga
armarna. Tre gånger var kaptenen nära att kommendera eld. Han kände sig
nära att kväfvas af ångest, en våldsam kamp under några sekunder gaf hårda
stötar åt hans idéer, hans uppfattning af plikten, hans föreställningar $Qni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
