Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människa och som soldat. Stenregnet fördubblades, han öppnade just munnen
för att kommendera: Fyr! då gevären af sig själfva brunno af, först tre skott,
sedan fem, sedan en plutonsalfva, sedan ett enstaka skott långt efteråt i den
djupa tystnaden.
Alla slogos af häpnad. De hade skjutit! Den förvånade hopen stod
orörlig kvar utan att ännu kunna tro det. Men hjärtslitande skrik höjdes,
medan signalhornet blåste: Elden upphör! Och det uppstod en vansinnig
panik, en beskjuten boskapshjords galopp, en vild, förtviflad flykt i smutsen.
Bébert och Lydie hade dignat ned på hvarandra vid de första tre skotten,
flickan träffad i ansiktet och gossen genomborrad af en kula under vänstra
axeln. Hon var som slagen af blixten och rörde sig icke längre. Men han
rörde ännu på sig och under dödskampens konvulsioner slöt han henne i sin
famn, liksom han hade velat åter taga henne till sig så, som han hade gjort i
deras mörka gömsle deras sista natt. Och Jeanlin, som omsider utan att ännu
ha fått sömnen ur ögonen just kom springande från Réquillart, dinglande med
benen i krutröken, fick se honom trycka intill sig hans lilla hustru — och dö.
De fem andra skotten hade fällt mor Brulé och fogden Richomme.
Träffad i ryggen just i det ögonblick, då han varnade och förmanade kamraterna,
hade han fallit på knä, och kullfallen på ena sidan, låg han och rosslade på
marken med ögonen fulla af de tårar, han hade gråtit. Gumman, hvars bröst
en kula hade öppnat, hade störtat kull rak lång, knakande som en knippa
torr ved, i det hon stammade en sista kötted, medan blodet kvällde fram.
Men så sopade plutonelden platsen ren, och mejade på hundra stegs
afstånd ned grupper af nyfikna, som stodo och skrattade åt striden. En
kula träffade Mouquet i munnen och slog omkull honom söndertrasad bredvid
Zacharie och Philoméne, hvilkas båda småttingar bestänktes af röda
droppar. I samma ögonblick fick Mouquette två kulor i magen. Hon hade sett
soldaterna och med en god flickas instinktlika rörelse hade hon kastat sig
framför Catherine och ropade till henne att akta sig. Kullkastad af stöten,
utstötte hon ett häftigt skrik och sträckte ut sig på rygg. Etienne sprang fram
för att lyfta upp henne och bära bort henne; men med en åtbörd sade hon
honom, att det var slut med henne. Sedan började hon att hicka, men
smålog alltjämt mot dem alla, liksom om hon hade känt sig lycklig öfver att
se dem alla samlade, när hon nu gick hädan.
Allt tycktes vara slut, kulornas orkan hade förvillat sig mycket långt
bort, ända till husen i grufbyn, då det sista skottet brann af, enstaka,
för-senadt.
Maheu, som träffades midt i hjärtat, snurrade rundt och föll med
ansiktet i en pöl med vatten, svart af kol.
Häpen, lutade sig hans hustru ned.
»Seså, min gubbe, res på dig. Det är väl ingenting, säg?»
Händerna besvärades af Estelle, och hon måste ta henne under ena
armen för att vända på sin mans hufvud.
»Så tala då! Hvar har du ondt?»
Hans ögon voro stirrande och tomma, munnen dräglade ett blodigt skum.
Hon förstod: han var död. Då satte hon sig i smutsen med flickan under
armen som ett bylte och såg på sin gubbe med slö min.
Grufvan var befriad. På sitt nervösa sätt hade kaptenen tagit af sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
