Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och samhällsfrid hindrade dem för öfrigt inte från att på bästa sätt sköta
de rena förvaltningsgöromålen, ty man hade sett Deneulin återvända till
styrelsens hus, där han sammanträffade med herr Hennebeau.
Underhandlingarna om inköpet af Vandame fortsattes; man försäkrade, att Deneulin
skulle antaga dessa herrars anbud.
Men hvad som i synnerhet i trakten väckte mycket stort uppseende
var de stora, gula anslagsplakat, som styrelsen lät i stor mängd klistra upp
på husväggarna. I mycket stora bokstäfver läste man där följande
kortfattade meddelande:
»Arbetare i Montsou! Vi vilja icke, att dessa förvillelser, hvilkas
sorgliga verkningar I under dessa senaste dagarna bevittnat, skola beröfva
de förståndiga och rättänkande arbetarne deras existensmedel. Vi skola
därför om måndag morgon åter öppna alla grufvorna, och när arbetet har
blifvit återupptaget, skola vi med noggrannhet och välvilja undersöka de
förhållanden, som det kan finnas anledning att förbättra. Vi skola, kort
sagdt, göra allt, som är rättvist och för oss möjligt att göra.» På en
förmiddag tågade de 10,000 grufarbetame förbi dessa anslag. Icke en enda yttrade
något, många ruskade på hufvudet och andra gingo sin väg med sin släpande
gång, utan att ett veck förändrades i det orörliga ansiktet.
Grufbyn Tvåhundrafyrtio hade ända dittills framhärdat i sitt vilda
motstånd. Kamraternas blod, som hade rödfärgat grufvans smuts, tycktes
stänga vägen dit för de andra. Knappt ett halftjog hade farit ned
igen, Pierron och hycklare af hans skrot och korn, som man med mörk
uppsyn såg gå och komma tillbaka, utan en åtbörd, utan en hotelse.
Plakatet, som hade slagits upp på kyrkan, mottogs med dof misstro. Man
nämnde däri ingenting om de återskickade arbetsböckerna; vägrade
bolaget att ta dem tillbaka? Och fruktan för repressalier, den broderliga
tanken att protestera emot de mest komprometterades afskedande gjorde,
att de alla fortfarande envisades. Det var något oklart och misstänkt med
saken, man måste se tiden an; när de skulle vara så goda och öppet förklara
sig, då först skulle man gå tillbaka till schaktet. Tystnaden lade sig tungt
öfver de låga husen, själfva hungern betydde icke mera något, de kunde
dö allesammans, sedan den våldsamma döden hade strukit fram öfver
deras tak.
Ett hus bland de andra, nämligen Maheus, förblef i synnerhet mörkt
och tyst, nedtryckt af sin sorg. Sedan hon hade följt sin man till
kyrkogården, öppnade hustru Maheu icke mera sin mun. Efter striden hade hon
låtit Etienne föra Catherine till det gamla hemmet, smutsig och halfdöd, och i
Etiennes närvaro klädde hon af henne och lade henne i sängen. Hon
yttrade icke ett ord till Catherine, lika litet som hon talade till Etienne. Denne
låg tillsammans med Jeanlin med fara att bli häktad, ty han hade fattats
af en sådan motvilja vid tanken på att återvända till Réquillarts mörker,
att han föredrog fängelset: en rysning skakade honom, det var ängslan för
nattens mörker, sedan han hade sett alla dessa dö, och den icke erkända
fruktan för den lilla soldaten, som sof där nere under klippblocken. I
nederlagets kval drömde han för resten nu om fängelset som en tillflyktsort, men
man icke ens oroade honom, han framsläpade eländiga timmar utan att ens
veta, hvarmed han skulle trötta ut sin kropp. Men ibland hände det, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
