Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru Maheu såg på dem båda, på honom och sin dotter, med en hätsk min,
liksom om hon hade velat fråga dem, hvad de gjorde där hos henne.
Åter snarkade man alla i en hög; fader Bonnemort intog de båda små
barnens förra säng, ty dessa lågo nu hos Catherine, då den stackars Alzires
puckel icke mera stack stora syster i refbenen. Det var när hon gick och
lade sig, som modern kände husets tomhet på kölden i sin säng, som nu hade
blifvit alldeles för stor. Förgäfves tog hon till sig Estelle för att fylla
tomrummet, detta ersatte icke hennes man, och timvis låg hon och grät i tysthet.
Sedan började dagarna att förflyta ungefär som förut; fortfarande intet bröd,
utan att man ändå hade utsikt till att riktigt förgås; hvad man fick än här,
än där gjorde de arma stackarna den dåliga tjänsten att låta dem härda ut.
Ingenting var förändradt i hennes tillvaro, utom att hennes man var borta.
På eftermiddagen den femte dagen gick Etienne, som åsynen af denna
tigande kvinna gjorde förtviflad, ut ur rummet och gick sakta längs
gruf-byns stensatta väg. Syssloslösheten, som tyngde ned honom, dref honom
till ständiga promenader med dinglande armar och sänkt hufvud, ständigt
pinad af samma tanke. Han hade gått och trampat på detta sätt under en
halftimme, då han med en stegrad känsla af obehag märkte, att kamraterna
ställde sig i dörrarna för att se på honom. Det lilla som funnits kvar af hans
popularitet, hade gevärssalfvan i Voreux blåst bort; hvarhelst han gick,
mötte han blickar, hvilkas glöd följde honom. När han lyfte på hufvudet,
stodo där hotfulle män, och kvinnorna veko undan de små gardinerna; och
vid denna ännu stumma anklagelse, inför den återhållna vreden hos dessa
stora ögon, vidgade af hunger och tårar, kände han sig alldeles
bortkommen, han visste inte längre, hvart han skulle gå. Bakom hans rygg tillväxte
alltjämt den stumma förebråelsen. Han greps af en sådan fruktan att få
höra hela grufbyn komma ut och skrika ut sitt elände för honom, att han
bäfvande vände om in.
Men hos Maheus väntade honom ett uppträde, som totalt beröfvade
honom besinningen. Gubben Bonnemort satt fastnaglad på sin stol
bredvid den kalla spisen, ända sedan ett par grannar dagen för det stora
slaktandet hade funnit honom på marken, med käppen i bitar, fälld till
jorden som ett gammalt af blixten träffadt träd. Och medan Lénore
och Henri för att gäcka hungern med öronbedöfvande larm skrapade i en
gammal kastrull, i hvilken det dagen förut hade kokats kål, stod hustru
Maheu, som hade satt Estelle på bordet, helt rak och styf och hotade
Catherine med handen.
»Fan i dig! Säg om det, säg om det, du nyss sade!»
Catherine hade uttalat sin afsikt att vända om till Voreux. Tanken
på att icke förtjäna sitt bröd, att på detta sätt som ett besvärligt och
onyttigt djur på sin höjd tolereras hemma hos modern, blef henne för hvarje dag
allt olidligare; och om hon inte hade fruktat för att få något svårt nyp af
Chaval, skulle hon ha gått ned i grufvan redan på tisdagen.
»Hvad skall man ta sig till?» stammade hon. »Man kan ju inte lefva
utan att göra något. Vi skola åtminstone få bröd.»] | ^ .
Modern af bröt henne. ; ;
»Hör, hvad jag säger er. ¿Den första af er, som börjar arbeta, stryper
jag... Nej, det skulle verkligen vara alltför starkt, att mörda fadern och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
