Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med somliga under jorden och de andra ingenting högre önskande än att
också få komma dit. Det är visserligen sant, att man lät oss släpa som
oskäliga djur; och det var ju inte rätt att vid delningen själf få
käppslängarna, medan man ständigt ökade de rikas förmögenhet, utan hopp om att
någonsin få smaka på godsakerna. När det är förbi med hoppet, är det
ingen glädje att lefva. Ja, det kunde inte räcka längre, man måste ha lite
andrum... Men om man hade vetat! Är det möjligt, att man gjort sig så
olycklig, därför att man bara vill ha rättvisa!»
Hennes bröst häfdes af suckar, hennes stämma drunknade i oändlig
bedröfvelse.
»Och så finns det alltid slughufvuden, som lofva en, att allt kan bli
bra, om man bara vill göra sig besvär ... Man låter hetsa upp sig, man lider
så af det, som finns, att man begär hvad som inte finns. För min del drömde
och fantiserade jag redan som ett nöt, jag såg ett lif af vänskap med hela
världen; jag sväfvade i högre rymder, ja ända uppe ibland molnen, det är
visst och sant... Och man bryter ryggen på sig, när man åter dimper ned
i smutsen... Det var inte sant, det fanns ingenting där borta af de saker,
som man inbillade sig se. Hvad som fanns, det var fortfarande elände, ja
elände, så att det förslog — och gevärsskott till på köpet!»
Etienne hörde på denna klagan, där hvarje tår kändes som ett sting i
hans samvete. Han visste inte, hvad han skulle säga för att lugna hustru
Maheu, som var fullständigt krossad genom sitt förfärliga fall från idealets
höjd. Hon hade åter kommit fram midt i rummet, där hon stod och fixerade
honom; i ett sista anfall af raseri brast hon ut, i det att hon kallade honom
för du:
»Och du — talar du också om att återvända till grufvan, sedan du har
så illa kuggat oss allesammans?... Jag vill inte göra dig några
förebråelser. Men om jag vore i ditt ställe, skulle jag redan ha dött af sorg öfver
att ha gjort mina kamrater så mycket ondt.»
Han tänkte svara, men så gjorde han blott en förtviflad axelryckning:
hvad skulle det tjäna till att komma med några förklaringar, som hon i sin
sorg icke skulle förstå. Och i öfvermåttet af sin smärta gick han ut igen
och började åter sin förtviflade marsch.
Därute träffade han åter på grufbyn, som tycktes vänta på honom,
männen vid förstudörrarna, kvinnorna i fönstren. Så snart man fick se
honom, spordes knot och mummel, hopen växte. En fläkt af käringprat
och skvaller hade stigit upp allt starkare under de senaste fyra dagarna och
bröt nu ut i allmän förbannelse. Knytnäfvarna hötte åt honom, mödrar
pekade med en hatfull åtbörd ut honom för sina gossar, och gammalt folk
spottade, då de fingo se honom. Detta var omslaget, som inträffar dagen
efter nederlaget, popularitetens oundvikliga bakslag, en förbannelse, som
förbittrades af alla de lidanden, som man till ingen nytta hade utstått. Han
fick umgälla hungern och döden.
Zacharie, som kom just i detsamma jämte Philoméne, törnade emot
Etienne, när denne gick ut, och han hångrinade elakt.
»Nej se, han lägger på hullet, det måste alltså vara närande för andra.»
Hustru Levaque hade jämte Bouteloup kommit fram till ytterdörren.
Hon talade om Bébert, hennes gosse, som en kula hade dödat, och skrek:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
