Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad som skedde, ty han hade hvarken förutsett eller önskat något dylikt.
Kunde han till exempel vänta sig, att hans anhängare i grufbyn en vacker
dag skulle stena honom? De där ursinniga varelserna ljögo, när de
anklagade honom för att ha lofvat dem ett lif i fråsseri och lättja. Och i detta
rättfärdigande, i de räsonnemanger, med hvilka han sökte att bekämpa
sina samvetskval, rörde sig den dofva oron, att han icke visat sig sin
uppgift vuxen, detta den halfvbildades tvifvel, som alltid gnagde honom. Men
han kände sig modlös, han kunde icke ens längre af uppriktigt hjärta hålla
med kamraterna, han var rädd för dem, för denna folkets väldiga, blinda
och oemotståndliga massa, som gick fram likt en naturkraft och sopade bort
allt, utan att fråga efter regler och teorier. En viss ovilja hade så småningom
lösgjort honom från folket, den känsla af obehag, som väckts af hans mera
förfinade böjelser, hela hans väsendes uppstigande till en högre klass.
I detta ögonblick försvann Rasseneurs röst i entusiastiska skrän:
»Lefve Rasseneur! Ingen är som han! Bravo, bravo!»
Krögaren stängde dörren, och folkhopen skingrades och de båda
männen betraktade tyst hvarandra. Bägge ryckte på axlarne och drucko till
sist en sej del öl tillsammans.
Samma dag var det stor middag på Piolaine, där man firade Cécils och
Négrels förlofning. I ett par dagar hade Grégoires hållit på att feja och
putsa i matsalen och damma salongen. Melanie förde kommandot i köket,
öf ver vakade stekarna och rörde till såserna, hvilkas doft steg ända upp på
vinden. Kusken Francis skulle hjälpa Honorine med serveringen.
Träd-gårdsmästarhustrun skulle diska, och trädgårdsmästaren öppna
gallergrinden. Aldrig hade en sådan ståt vändt upp och ned på det
patriarka-liska och förmögna huset.
Allt gick på allra bästa sätt. Fru Hennebeau visade sig ytterst
älskvärd mot Cécile och smålog mot Négrel, när domhafvanden i Montsou artigt
föreslog en skål för det blifvande äkta parets lycka. Herr Hennebeau var
också mycket vänlig. Hans strålande glada min väckte de andra
bordsgästernas uppmärksamhet, och det påstods, att han, som nu åter stod väl
i vantarna hos styrelsen, skulle snart bli utnämnd till officer af
Hederslegionen för det energiska sätt, hvarpå han hade undertryckt strejken. Man
undvek att tala om de senaste händelserna, men det låg en triumf i den
allmänna glädjen, och middagen blef det officiella firandet af en seger. Man
var omsider befriad, man kunde åter börja att äta och sofva i ro! Det gjordes
en varsam hänsyftning på de döda, hvilkas blod Voreux’ smuts knappt
hunnit att uppsuga: det var en nödvändig läxa, och alla kände sig rörda, då
herrskapet Grégoire tilläde, att nu var det hvars och ens plikt att gå och
förbinda såren i grufbyarna. De hade nu återfått sin välvilliga blidhet
och förläto sina präktiga grufarbetare, då de redan sågo dem nere i grufvorna
ge det goda föredömet af en sekelgammal undergifvenhet. Notabiliteterna
i Montsou, som icke längre darrade af fruktan, kommo öfverens att
aflö-ningsfrågan behöfde klokt skärskådas. Vid steken blef segern fullständig,
när herr Hennebeau läste upp ett bref från biskopen, hvari denne meddelade,
att abbé Ranvier skulle få transport till annan plats. Hela provinsens
borgerliga elementer diskuterade med hetta historien om denne präst, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
