Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallade soldaterna för mördare. Och när desserten blef synlig, tog
domhaf-vanden helt resolut position som fritänkare.
Deneulin var där med sina bägge döttrar. Samma dags förmiddag
hade han skrifvit under kontraktet om försäljningen af sin grufva i
Van-dame till Montsoubolaget. Hårdt ansatt och prejad, hade han måst gå in
på styrelseledamöternas anbud och omsider till dem afstått detta rof, på
hvilket de så länge hade lurat, medan han själf knappt kunde af dem prässa
fram de pengar, han behöfde för att betala sina fordringsägare. Han hade
till och med såsom en lycklig utväg i sista stund antagit deras erbjudande
att behålla honom i sin tjänst såsom afdelningsingeniör och hade således
funnit sig i att såsom simpel löntagare öfvervaka denna grufva, där han hade
gjort af med sin förmögenhet. Det var själaringningen öfver de små,
personliga företagen, patronernas snart förestående försvinnande, sedan de,
den ena efter den andra, uppslukats af kapitalets ständigt hungriga varulf
och dränkts i de stora bolagens ständigt stigande flod. Han ensam
betalade strejkkostnaderna, och han förstod, att man drack för hans olycka,
när man drack för herr Hennebeaus orden, och det enda, som skänkte honom en
smula tröst, var Lucies och Jeannes stilighet, ty de voro förtjusande i sina
uppfiffade toaletter och skrattade, fast allt ramlade i grus och spillror, dessa
pojkaktiga flickor, som icke alls brydde sig om pengar.
När man gick in i salongen för att dricka kaffe, tog herr Grégoire sin
kusin afsides och lyckönskade honom till hans modiga beslut.
»Ditt enda fel var ju, att du på Vandame vågade den miljon, som
du fick för din andel i Montsou. Du har åsamkat dig en förfärlig massa
obehag, och nu har din andel smält bort på dettu hundgöra, medan min, som legat
vackert stilla i min låda, ännu helt snällt föder mig, utan att jag behöfver
göra något, liksom den också kommer att föda mina barnbarns barn.»
II.
På söndagen smet Etienne vid mörkrets inbrott ut ur grufbyn. En
mycket klar, stjärnströdd himmel lyste upp jorden med ett blått
skym-ningssken. Han gick ned till kanalen och flanerade långsamt framåt
kanalbanken och gick uppåt Marchiennes till. Detta var hans favoritpromenad,
en gräsklädd gångstig på omkring en mils längd och som gick alldeles rak
utefter detta matematiskt regelbundna vatten, som rullade upp sig som en
ändlös tacka af smält silfver.
Där brukade han aldrig möta någon. Men i dag fick han till sin
förargelse se en man komma emot sig. Och i det matta stjärnljuset kunde de
båda * vandrarna icke känna igen hvarandra, förrän de stodo ansikte mot
ansikte.
»Nej se, är det du!» sade Etienne helt sakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
