Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarandra. Ännu efter döden voro hennes ögon vända mot mig... Jag
svängde min hatt och gick min väg.»
Det blef åter tyst. Kanalens ljusa, trädkantade väg sträckte ut sig
i det oändliga, bägge två gingo med samma dämpade steg, och de syntes
båda åter ha försjunkit i samma isolering. Längst borta vid horisonten
tycktes det bleka vattnet öppna en smal, af ljuset borrad öppning i himmeln.
»Det var vårt straff», fortsatte Suvarin i hård ton, »vi voro nog
brottsliga att älska hvarandra... Ja, det är väl, att hon är död, det skall födas
hjältar ur hennes blod, och själf har jag inte längre någon svaghet i hjärtat.
... Åh, intet, hvarken föräldrar, hustru eller vän, kommer denna hand
att darra den dag, då det gäller att taga andras lif eller ge mitt eget.»
Etienne hade stannat, han ryste i kvällens kyla. Utan att inlåta sig
i någon diskussion sade han blott:
»Har du sett de nya anslagen?»
Det var de stora, gula plakaten, som bolaget hade låtit klistra upp
på morgonen, genom hvilka bolaget antagit en mera klar och försonlig
hållning, man lofvade här att taga tillbaka de grufarbetares bok, hvilka följande
dag åter gingo ned i grufvan. Allt skulle vara glömdt, man erbjöd
förlåtelse till och med åt dem, som hade komprometterat sig.
»Ja, jag har ¡’sett dem »^svarade Suvarin.
»Nå, hvad tänker du om saken?»
»Jag tänker, att nu är det slut... Hela fårskocken kommer att gå ned
i grufvan igen. Ni äro för fega allesammans.»
Etienne urskuldade ifrigt kamraterna: en individ kan vara modig, en
hop som svälter ihjäl, är maktlös. Steg för steg hade de nu kommit
tillbaka till Voreux och där, inför grufvans svarta massa, fortsatte han och
svor, att han själf aldrig mera skulle fara ned; men han förlät de kamrater,
som gjorde det. Enär det gick ett rykte, att timmermännen icke hade
hunnit att reparera för timringen, så ville han själf ta reda på den saken.
Var det sant, att jordlagrens tryck på grufstöttorna, som i schaktet bildade
en inklädnad af timmer, hade kommit dessa att till den grad bukta sig inåt,
att en af hissburarna skrapade emot under en sträcka af mer än fem meter?
Suvarin, som åter blifvit tyst, svarade helt kort. Han hade arbetat ännu
dagen förut, hissburen skrapade verkligen emot, och maskinisterna hade
till och med måst fördubbla farten, för att den skulle komma igenom på
detta ställe. Men alla förmännen togo emot anmärkningarna med samma
snäsiga fras: det var kol, man ville ha, man fick stärka förtimringen sedan.
»Ser du, hur det går i kras!» mumlade Etienne. »Det skall nog bli
något trefligt af.»
Med ögonen fästa på grufvan, som skönjdes otydligt i mörkret, drog
Suvarin helt lugnt den slutsatsen:
»Om det går i kras, få kamraterna veta af det, eftersom du råder dem
att åter gå dit ned.»
Klockan slog nio i Montsous kyrktorn; och när Etienne sade, att han
skulle gå hem och lägga sig, tilläde Suvarin utan att ens räcka fram handen:
»Nå, adjö! Jag reser härifrån.»
»Hvad, du reser?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
