Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, jag har tagit tillbaka min arbetsbok, jag ger mig iväg till något
annat håll.»
Häpen och upprörd såg Etienne på honom. Först sedan de ett par
timmar hade gått tillsammans, sade han honom detta, och det med så lugn
röst, medan meddelandet om denna plötsliga skilsmässa gjorde honom —
Etienne — så beklämd till sinnes. Man hade lärt känna hvarandra, man
hade sträfvat och knogat tillsammans, och tanken att inte mera träffas gör
en alltid dyster.
»Du går din väg, och hvart far du?»
»Någonstädes bort i världen, jag vet inte hvart.»
»Men jag får väl någon gång träffa dig igen?»
»Nej, det tror jag inte.»
De tego och stodo ett ögonblick ansikte mot ansikte utan att finna något
annat att säga hvarandra.
»Adjö då!»
»Adjö!»
Medan Etienne gick upp till grufbyn, vände Suvarin om och gick
tillbaka till kanalbanken, och nu ensam, gick han där utan något mål med
ned-böjdt hufvud och så försänkt i mörker, att han var blott en nattens
vandrande skugga. Ibland stannade han och räknade timslagen. När klockan
slog tolf, lämnade han kanalbanken och styrde mot Voreux.
Nu var grufvan tom, och han mötte där blott en gruffogde med ögonen
svullna af sömn. Man skulle elda på först klockan två för arbetets
återupptagande. Först gick han in för att i ett skåp ta en rock, som han låtsade sig
ha glömt. I denna rock voro verktyg insvepta, en drillborr med sitt borrax,
en mycket stark liten såg, en hammare och ett huggjärn. Sedan gick han
åter ut. Men i stället för att gå genom baracken, tog han vägen genom den
trånga gång, som förde till stegschaktet. Och med rocken under armen
steg han sakta ned utan lampa, mätande djupet genom att räkna stegarna.
Han visste, att hissburen skrapade emot på ett djup af 374 meter mot den
femte genomfarten i den inre förtimringen. Sedan han räknat till 54 stegar,
trefvade han med handen och kände ansvällningan af förtimringen. Där
var det.
Med skickligheten och kallblodigheten hos en god arbetare, som länge
har tänkt på, hvad han skall göra, grep han sig nu an därmed. Han
började genast att i stegschaktets vägg såga ut en glugg, så att det blef
förbindelse med af delningen för uppfordringen. Och med hjälp af tändstickor,
som hastigt flammade upp och slocknade, kunde han för sig klargöra
förtimringens tillstånd och de reparationer, som nyss hade gjorts där.
Mellan Calais och Valenciennes mötte grufschaktens afsänkning oerhörda
svårigheter vid genomträngandet af de underjordiska, ofantligt vidsträckta
vattenmassorna ned till de djupaste dälderna. Endast genom byggandet
af förtimringar, af dessa timmerstommar, sammanfogade som stäfvema i
en tunna, kunde man hålla emot de tillströmmande källorna och isolera
schakten i de sjöar, hvilkas djupa och mörka böljor slogo emot väggarna.
Vanligtvis höllo förtimringarna bra stånd mot det ofantliga trycket. Det
enda, som var att frukta, var sättningar i de närgränsande områdena, som
rubbats genom det länge fortsatta arbetet i de forna brytningsorterna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
