Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon löste sina nakna armar.
»Var snäll och släpp mig.»
Drifven af sitt hjärta, hviskade han då till henne:
»Vänta, jag följer med dig.»
Han blef själf förvånad öfver, att han hade sagt detta. Han hade svurit
på att icke åter gå ned i grufvan; hvarifrån kom då detta plötsliga beslut,
som undfallit hans läppar, utan att han hade tänkt därpå, utan att han
ett ögonblick hade funderat på det? Det rådde nu inom honom ett sådant
lugn, ett så fullständigt tillfrisknande från sina tvifvel, att han höll envist
fast vid sitt beslut, likt en man, som räddats af slumpen och som omsider
hade funnit den enda hamnen för sina kval. Också vägrade han att höra
på henne, då hon uttryckte sin ängslan, enär hon förstod, att han
uppoffrade sig för henne och fruktade de hårda ord, hvarmed han skulle bli
mottagen i grufvan. Han frågade inte efter den saken,* anslagen utlofvade
tillgift, och det var nog.
»Jag vill arbeta, jag har nu fått för mig det... Vi sk’a klä oss utan att
göra buller.»
Med allra största försiktighet klädde de sig i mörkret. Hon hade dagen
förut i tysthet gjort i ordning sina grufkläder; han tog fram ur ett skåp en
rock och ett par byxor. De tvättade sig icke för att icke skramla med
tvättfatet. Alla de andra sofvo, men de måste gå igenom den trånga korridoren
där modern låg. När de gingo ut, ville olyckan, att de stötte emot en stol.
Hustru Maheu vaknade och frågade sömndrucken:
»Hvem är det?»
Catherine stod darrande stilla och tryckte häftigt Etiennes hand.
»Det är bara jag, var inte rädd», sade han. »Jag tror, jag kväfs, jag
går ut för att få andas lite frisk luft.»
»Bra, bra.»
Och så somnade hon igen. Catherine vågade knappt röra sig, men
slutligen gick hon ned i det stora rummet och delade itu en smörgås, som hon
gömt af ett bröd, som hon fått af en fru i Montsou. Sedan stängde de sakta
ytterdörren och gingo sin väg. *»
Suvarin stod fortfarande kvar i vägkröken nära Nyttan. Han hade
under en halftimme stått och sett på grufarbetarna, som gingo tillbaka till
arbetet; de kunde blott otydligt urskiljas i mörkret, när de gingo fram med
sitt dofva tramp af en boskapshjord. Han räknade dem, liksom slaktarne
räkna sina nötkreatur, när dessa gå in i slakthuset, och han förvånades öfver
deras antal, han hade icke ens i sin pessimism förutsett, att de fega
stackarna kunde vara så många. Raden blef allt längre, han stod stel af köld
med hopbitna tänder och klart strålande ögon.
Han ryckte till. Bland dessa män, som tågade förbi och hvilkas
ansikten han icke kunde urskilja, hade han på gången och hållningen känt igen
en. Han gick fram och häjdade honom.
»Hvart skall du gå?»
Helt bestört stammade Etienne i stället för svar:-
»Nej, se, har du inte ännu gett dig i väg?»
Sedan tillstod han, att han skulle gå tillbaka till grufvan. Han hade
visserligen svurit att icke göra det; men man kunde inte föra en sådan till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
