Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade och dränkta. Två dödades af nedfallande plankor. En tredje, som hade
huggit tag i buren, föll ned från femti meters höjd och försvann i
schaktträsket.
Emellertid försökte Dansaert att få någon ordning till stånd.
Väpnad med en hacka, hotade han att slå in skallen på den förste, som icke lydde.
Och han ville ordna dem i kö, han skrek, att burlastarne skulle fara upp sist,
sedan de hade stufvat in kamraterna. Ingen hörde på honom; ett par
gånger hade de hindrat Pierron från att feg och likblek sticka sig in bland
de främste. Så snart en bur skulle gå upp, måste han köra undan honom med
en sittopp. Men själf hackade han tänderna af förskräckelse: en minut
till och han skulle vara dränkt. Däruppe gick allt i kras, det var en flod,
som svämmade öfver, ett mördande regn af timmer. Ytterligare några
arbetare kommo springande, då Dansaert, tokig af fruktan, hoppade upp i en
grufvagn och lät Pierron hoppa på bakom. Buren gick upp.
I detta ögonblick kom Etiennes och Chavals arbetslag fram till schaktets
hållplats. De fingo se buren försvinna och störtade fram, men de måste dra
sig tillbaka, ty nu rasade schakt för timringen helt och hållet; schaktet var
spärradt, hissburen skulle inte mera gå ned. Catherine började att gråta
högljud t, och Chaval höll på att storkna af de kötteder, han svor. Man var
ett tjog här nere, skulle förmännen, de svinen, på detta sätt lämna dem i
sticket? Gubben Mouque, som utan all brådska ledde Bataille tillbaka, höll
honom ännu i tygeln, bägge två — både gubben och djuret — förvånade
öfver öfversvämningens häftiga stigande. Vattnet gick redan högt öfver
knäna. Utan att säga ett ord och med sammanbitna tänder lyfte Etienne upp
Catherine på armarna. Och med uppåtvända ansikten tjöto och skreko
alla de tjugo och stirrade envist och fånigt uppåt schaktet, detta
igenrasade hål, som spydde ut en hel flod och hvarifrån icke mera någon hjälp
kunde komma till dem.
När Dansaert hade kommit upp och steg ut ur buren, fick han se
Né-grel, som störtade fram till honom. Olyckligtvis hade fru Hennebeau just
denna morgon, så fort de hade kommit upp, uppehållit honom med att se
igenom priskuranter i och för urval af fästmanspresenter. Klockan var tio.
»Nå, hvad står på?» skrek han på långt håll.
»Grufvan är förlorad», svarade öfverfogden.
Och stammande berättade han katastrofen, men ingeniören ryckte
klentroget på axlarna: Ah prat, när förstördes väl en schaktförtimring på
detta sätt? Det var öfverdrifvet, och han måste se det själf.
»Det är väl ingen kvar i grufvan, eller hur?»
Dansaert blef förlägen. Nej, ingen. Det hoppades han åtminstone.
Men det kunde ju ändå hända, att några arbetare hade blifvit efter.
»Men hur i helvete har ni då kunnat fara upp?» for Négrel ut. »Hur
kan man öfverge sitt folk?»
Han gaf genast order om att räkna lamporna. Man hade på morgonen
delat ut 322 och nu fann man icke flera än 255; men flera arbetare erkände,
att deras lampa hade blifvit kvar nere i grufvan, de hade tappat den under
panikens tumult. Man sökte att ordna ett upprop, men det var omöjligt
att fixera ett exakt antal; en del af grufarbetarna hade skyndat därifrån,
andra hörde icke mera sitt namn vid uppropet. Man kunde icke bli ense
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
