Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjärbestrukna sorteringsskjulet vacklade ett par gånger och störtade så in
med förfärligt brak. Sedan skälfde jorden oupphörligen, stötarna följde
tätt efter hvarandra, underjordiska sättningar, dån af en vulkan i utbrott.
Kvinnorna och barnen, hela denna befolkning, som stod och såg på, kunde
icke återhålla ångestrop vid dessa stötar, som lyfte dem. Inom tio minuter
instörtade schakttornets skiffertak, mottagningssalen och maskinhuset
klyfdes itu, genomborrade af en ansenlig bresch. Sedan tystnade dånet
och braket, sättningen upphörde, det blef åter djup stillhet.
Under en hel timme ansattes Voreux på detta sätt, liksom om det hade
bombarderats af en armé af barbarer. Man skrek icke längre, den vidgade
kretsen af åskådare bara stod där och såg på. Under bjälkhögen efter
sor-teringshuset urskiljde man de krossade vipparne, de brutna och vridna
harporna. Men särskildt var det i mottagningssalen, som spillrorna hade hopats
under ett regn af tegelstenar, bland hela murlängor, som fallit i grus.
Järnresningen, som bar upp linskifvorna, hade böjt sig och till hälften sänkts
ned i grufvan. En hissbur hängde kvar där, en bit af en afsliten stålkabel
svängde i luften; och dessutom var där en röra af grufvagnar, järnhällar och
stegar. Lamphuset, som råkat att bli oskadad t, visade till vänster de ljusa
raderna af sina lampor. Och längst in i det inslagna maskinrummet kunde
man se maskinen, som stod fast på sin murade grund; koppardelarna blänkte,
de grofva stållemmarna sågo ut som oförstörbara muskler, den i luften böjda,
väldiga vefstaken liknade knät på en liggande jätte, lugn i medvetandet om
sin styrka.
Efter denna timmes väntan kände herr Hennebeau hoppet födas på
nytt. Rörelsen i jordlagren borde vara slut, och man skulle ha utsikt till
att kunna rädda maskinen och de kvarstående byggnaderna. Men han
förbjöd fortfarande att någon närmade sig, han ville ge sig till tåls ännu en
half-timme. Denna väntan blef outhärdlig, hoppet fördubblade ångesten, allas
hjärtan klappade häftigt. Ett mörkt moln, som vuxit upp vid horisonten,
påskyndade skymningen, en dyster kvällning öfver detta de jordiska
stormarnas vrak. Nu hade man orörligt stått där i sju timmar utan att få en
bit mat.
Och plötsligt, just som ingeniörerna varsamt nalkades, skrämde dem en
markens sista konvulsion på flykten. Underjordiska dån brakade löst, ett
helt vidunderligt artilleri, som besköt afgrundsvalget. Uppe på ytan rasade
och söndersmulades de sista byggnaderna. Först sopade liksom en
hvirfvel-vind bort spillrorna af sorteringshuset och mottagningssalen. Sedan
sprängdes ångpannehuset och försvann. Så kom turen till det fyrkantiga tornet,
där pumpverket rosslade, tornet föll framstupa liksom en af en kanonkula
ned-mejad människa. Och då fick man se något förskräckligt: maskinen, som
ryckts i olag på sitt fundament och med sönderslitna lemmar kämpade mot
döden: han gick, han sträckte ut sin vefstake, sitt jätteknä, liksom för att stiga
upp, men sönderbråkad och uppslukad drog han sin sista suck. Den trettio
meter höga skorstenen stod ensam kvar, skakad som en mast i en orkan.
Man trodde, att den skulle smulas sönder och flyga bort i stoft, då den sjönk
ihop i en massa, uppslukad af jorden och smält som ett kolossalt vaxljus;
ingenting af den sköt upp öfver jorden, icke ens spetsen af åskledaren. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
