Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kandes intresse genom att föra dem omkring öfverallt och förklarade
pumparnas arbete och hejarens, hvilken slog ned pålarna. Men fruntimren
började att bli oroliga. De ryste, när de fingo höra, att pumparna skulle arbeta
flera år, kanske sex, sju år, innan schaktet hade blifvit återuppbygdt och
grufvan hade länsats från vatten. Nej, de ville hellre tänka på annat,
sådana där omstörtningar endast vållade otäcka drömmar.
»Låt oss nu fara», sade fru Hennebeau och gick fram till sin vagn.
Jeanne och Lucie protesterade. Fara så snart! Och teckningen, som
inte var färdig! De ville stanna kvar, deras far skulle följa dem till
middagen. Herr Hennebeau tog ensam plats i kaleschen jämte sin fru, ty äfven
han ville af Négrel ha reda på vissa saker.
»Nå, gen er i väg då», sade herr Grégoire. »Vi komma strax efter, vi
ha ett litet besök på fem minuter att göra borta i grufbyn ... Adjö, adjö, vi
sk’a vara i Réquillart på samma gång som ni.»
Han steg upp bakom sin hustru och dotter, och medan den andra
vagnen rullade fram längs kanalen, for deras sakta uppför backen.
Det var en barmhärtig tanke, som skulle sätta kronan på utflykten.
Zacharies död hade fyllt dem med deltagande för den olyckliga familjen
Maheu, om hvilken hela trakten talade. De beklagade icke fadern, denne
röfvare, denna soldatmördare, hvilken man hade måst nedgöra som en varg.
Men det gjorde dem ondt om modern, denna stackars kvinna, som nyss hade
förlorat sin son, sedan hon förut hade förlorat sin man, och hvars dotter nu
kanske var endast ett lik nere i jorden, för att icke nämna, att man också talade
om en sjuk och skröplig svärfar, om en gosse, som blifvit krympling vid ett ras
och om en liten flicka, som under strejken dog af svält. Ehuru denna familj
genom sitt af sky värda sinnelag hade delvis förtjänat sina olyckar, hade
familjen Grégoire beslutat att ge en bekräftelse på sin välgörenhets räckvidd
och sin önskan om glömska och försoning genom att sjäfva bringa henne en
allmosa. Två omsorgsfullt insvepta paket lågo under ett af vagnsätena.
En gumma gaf kusken anvisning om familjen Maheus hus — nr 16 i andra
kvarteret. Men när herrskapet Grégoire hade stigit ur vagnen med sina
paket, knackade de förgäfves; till sist bultade de med knytnäfvarna på dörren,
utan att ändå få mera svar. Huset gaf ett dystert återljud som en genom
sorgen öde blifven boning, iskall och mörk, öfvergifven för länge sedan.
»Här finns ju ingen människa», sade Cécile besviken. »Så förargligt!
Hvad sk’a vi nu göra med allt det här?»
Plötsligt öppnades dörren i huset bredvid, och hustru Levaque trädde ut.
»Ack, goda herrskapet, jag ber tusen gånger om ursäkt!... Det är min
granne, som sökes. Hon är inte hemma, hon är i Réquillart.»
Med flödande svada berättade hon hela historien för dem, upprepade,
att man måste hjälpa hvarandra, att hon hade Lénore och Henri hos sig,
för att modern skulle kunna gå till grufvan och vänta. Hennes blickar föllo
på paketen, och hon började att tala om sin stackars flicka, som hade blifvit
änka, och ordade vidt och bredt om sitt eget elände med af åtrå lysande ögon.
Sedan mumlade hon tveksamt:
»Jag har nyckeln, om herrskapet ovillkorligen vill komma in ...
Svärfadern är därinne.»
Högst förundrad såg familjen Grégoire på henne. Hvad för något?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
