Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kanske invaggade henne i en dröm om fria luften och om lif i solljuset?
Hvilken väg skulle de för resten fly? Han tänkte efter och kom så ihåg,
att det lutande plan, som anordnats i denna del af flötsen, omedelbart
kommunicerade med det plan, som förmedlade förbindelsen med den öfre
bur-lastningsplatsen. Det var en utväg. Han lät henne fortfarande sofva,
det längsta möjliga, betraktade, hur vattnet steg och väntade, att det skulle
förjaga dem. Slutligen lyfte han varsamt upp henne, och hon ryste häftigt till.
»Ack, min Gud, det är ju sant!... Nu börjar det igen, o Gud!»
Hon kom nu ihåg allt, hon började att klaga, att åter finna dödens närhet.
»Nej, lugna dig», mumlade han. »Det finns en utväg, det bedyrar jag.»
För att komma fram till det lutande planet måste de gå dubbelvikta,
åter våta ända upp till axlarna. Och uppstigandet började ånyo farligare
än förut, genom detta hela sträckan förtimrade hål, som hade en längd af
ett hundratal meter. Först ville de draga åt sig kabeln för att göra fast en
af vagnarna där nere, ty om den andra hade rullat ned, medan de stego uppåt,
skulle han ha krossat dem. Men ingenting rörde sig, något hinder stängde
mekanismen. De grepo sig modigt an, men vågade icke betjäna sig af kabeln,
som nu blott var dem till hinder, och mot de hala stockarna sleto de sönder
naglarna. Han gick sist och stödde henne med hufvudet, när hon slant
med blödande händer. Plötsligt stötte de emot spillror af bjälkar, som
spärrade planet. Jordmassor hade glidit ned, ett ras hindrade dem att
komma högre. Lyckligtvis öppnade sig där en port, så att de kommo ut i
en ort.
De blefvo högeligen förvånade öfver att framför sig se ett lampsken.
En karl skrek ursinnigt till dem:
»Se där ä’ ett par slughufvud, som äro lika dumma som jag!»
De kände igen Chaval, som fann sig instängd af det ras, hvars
jordmassor hade fyllt det lutande planet; de båda kamraterna, som hade gett sig åstad
med honom, hade med krossade skallar stannat på vägen. Han själf, som
var sårad i ena armbågen, hade haft det modet att vända om, krypande
på knäna, för att ta deras lampor och undersöka deras kläder för att komma
öfver deras smörgåsar. Just som han gaf sig i väg därifrån, hade ett sista
ras bakom honom täppt till orten.
Han svor genast sig själf den eden, att icke dela sina förråd med dessa
nykomna, som dykt fram ur jorden. Han skulle ha kunnat slå ihjäl dem.
Men så kände han i sin ordning igen dem; hans vrede lade sig, och han
började skratta skadegladt.
»Kors, är det du, Catherine? Jag tror, du också har kommit i klistret
och nu har du velat ta rätt på din gosse. Bra, bra, nu ska’ vi ta oss en dans!»
Han låtsade sig inte se Etienne, hvilken i häpenheten öfver
sammanträffandet hade gjort en rörelse för att skydda Catherine, som slöt sig intill
honom. Men han måste finna sig i situationen. Liksom om de skulle för
en timme sedan ha skilts åt som goda vänner, frågade han helt enkelt
kamraten:
»Har du sett efter längst in? Kan man inte komma fram genom
brytningsorterna?»
Chaval hångrinade alltjämt.
»Jo pytt, genom brytningsorterna — tack vackert! De ha också rasat;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
