Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp. Vattnet hade således redan fyllt detta hål. De sågo det — det steg
upp i orten.
Då började en ny kamp. De hade tänd t den sista lampan, och den
tömdes, medan den lyste öfver vattnet, hvars regelbundna, envisa stigande
icke stannade af. Först nådde det dem till fotknölarna, snart vätte det
knäna. Orten steg uppåt; de togo sin tillflykt längst upp i dess yttersta
ände, hvilken gaf dem en frist på några timmar. Men floden nådde fatt
dem, nu stod vattnet dem ända upp till midjan. De stod med ryggen tryckt
mot klippan och sågo det stiga alltjämt — alltjämt. När det nådde dem
upp till munnen, skulle allt vara slut. Lampan, som de hade hängt upp,
kastade ett gulaktigt sken öfver de små vågornas snabba dyning, den blef
allt mattare, de kunde nu icke längre urskilja mera än en halfcirkel, som
ständigt blef allt mindre, liksom förtärd af mörkret, som växte med vattenflödet.
Plötsligt inhöljde mörkret dem, lampan slocknade, sedan den spottat ut
sin sista droppe olja. Det blef fullständig, absolut natt, denna jordens
natt, i hvilken de skulle sofva, utan att någonsin åter öppna sina ögon för
solens ljus.
»Anamma det här!» svor Etienne doft.
Liksom om hon hade känt mörkret gripa henne, hade Catherine sökt
skydd hos honom. Hon upprepade sakta grufarbetarnes talesätt:
»Döden blåser ut lampan.»
Men inför den hotande faran kämpade ännu deras instinkt, ett
feberaktigt begär att lefva lifvade åter upp dem. Han började att häftigt gräfva
ur skiffern med lampkroken, hon hjälpte honom med naglarna. De
åstad-kommo ett slags bänk högt uppe, och när de bägge två hade äntrat dit upp,
sutto de där med hängande ben och böjd rygg, ty hvalfvet tvang dem att
böja ned hufvudet. Vattnet isade nu blott deras hälar; men snart kände
de dess kyla liksom afskära deras fotknölar, deras vader och knän, i sin
oemotståndliga, hej dlösa rörelse. Bänken, som var illa af jämnad, var våt
och så hal genom fukten, att de måste hålla sig duktigt fast för att icke
glida ned. Detta var slutet. Hur länge skulle de behöfva vänta, drifna
in i denna nisch, där de icke vågade att göra en rörelse, utmattade,
uthungrade och utan att ha hvarken bröd eller ljus? Mest ledo de af
mörkret, som hindrade dem från att se döden nalkas. Djup tystnad rådde,
i den af vatten fullproppade grufvan märktes icke mera någon rörelse.
Under sig hade de nu endast förnimmelsen af detta haf, som från bottnen
af stollgångarna kom sin tysta flod att stiga.
Timmar följde efter timmar, alla lika mörka, utan att de kunde noga
mäta deras längd, allt mera och mera förvillade i sin beräkning af tiden. Deras
kval, som man skulle ha trott förlängde minuterna, ryckte dem snabbt
med sig. De trodde, att de icke hade varit instängda mera än ett par dagar
och en natt, då i själfva verket den tredje dagen redan led mot sitt slut.
Hvarje förhoppning om hjälp var borta, ingen visste, att de voro där, ingen
kunde gå dit ned, och hungern skulle göra slut på dem, om öfversvämningen
skonade dem. De hade tänkt att för sista gången slå signalen, men stenen
hade blifvit kvar i vattnet. Hvem skulle för öfrigt höra dem?
Undergifvet hade Catherine mot flötsen lutat sitt värkande hufvud,
då hon spratt till och åter satte sig upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
