Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör!» sade hon.
Etienne trodde först, att hon menade det svaga ljudet från det alltjämt
stigande vattnet. Han ljög då för henne, han ville lugna henne.
»Det är mig du hör, jag rör på benen.»
»Nej, nej, inte det!... Där borta, hör!»
Och hon tryckte örat emot kolflötsen. Han förstod och gjorde som
hon. Några ögonblicks väntan höll på att kväfva dem. Sedan hörde
de mycket långt bort och mycket svagt tre slag med långa mellanskof.
Men de tviflade ännu, det ringde i deras öron, det var kanske små knakningar
i stenkolsbädden. Och de visste inte, hvad de skulle bulta med för att svara.
Etienne fick en idé.
»Du har träskorna. Tag af dig dem och bulta med klackarna.»
Hon bultade, hon slog grufarbetarnes signal. De lyssnade och hörde
åter de tre slagen långt borta. Väl tjugu gånger gjorde de om det och lika
många gånger svarade bultningarna. De gräto, de omfamnade hvarandra
med fara att förlora jämvikten. Ändtligen voro kamraterna där; de kommo
till dem. Det var en glädjens och kärlekens öfversvämning, som sopade
bort väntans kval och raseriet öfver de så länge gagnlösa signalerna,
liksom om räddarne blott hade behöft att med fingret klyfva klippan för att
befria dem.
»Säg», ropade hon gladt, »var det inte tur, att jag stödde hufvudet
mot flötsen!»
»Åh, så väl du hör!» sade han i sin tur. »Jag hörde ingenting, jag.»
Från detta ögonblick aflöste de hvarandra, en af dem lyssnade alltid,
färdig att vid minsta signal meddela sig. De uppfångade snart hackans
slag: man började arbetet för att tränga fram till dem. Man öppnade en stoll.
Icke ett ljud undgick dem. Men deras glädje började att sjunka. Förgäfves
skrattade de för att narra hvarandra, misströstan fick småningom åter makt
öfver dem. Först hade de utgjutit sig i förklaringar, men sedan talade de
mindre och till sist tego de alldeles, när de beräknade den ofantliga massa,
som skilde dem från kamraterna. Aldrig skulle man hinna fram till dem i
tid, de skulle hinna att dö tjugu gånger om. Dystra, utan att mera i sin
fördubblade ångest våga växla ett ord, besvarade de fortfarande signalerna
genom att trumma med träskorna, men utan något hopp och blott bevarande
det maskinmässiga behofvet att låta de andra veta, att de ännu lefde.
Ett dygn, två dygn gingo. De hade nu varit sex dygn i grufvan.
Vattnet hade stannat vid deras knän, det hvarken steg eller föll, och deras ben
tycktes smälta bort i detta isiga bad. Visserligen kunde de för någon timme
draga åt sig benen, men då blef ställningen så obekväm, att de förvredos
af häftiga krampanfall och måste låta hälarna åter falla ned. Hvar tionde
minut flyttade de sig med ett ryck af höfterna åter upp på den hala klippan.
Kolets ojämnheter tryckte in ryggraden på dem; i nacken kände de en
oaflåt-lig häftig smärta, därför att de måste ständigt hålla hufvudet framåtböjdt
för att icke krossa hufvudskålen. Och kvalmet blef allt värre, ty den af
vattnet tillbakaträngda luften komprimerades i det slags klocka, hvari de
voro instängda. Deras dofva röster tycktes komma mycket långt ifrån.
Det började brusa i deras öron, de hörde en ursinnig klockringning, en
boskapshjords galopp i en aldrig upphörande hagelskur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
