Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början led Catherine förfärligt af hunger. Hon lade sina stackars
hopknutna händer mot bröstet, hon utstötte långa, ihåliga flåsanden, en
oaflåtlig, hj ärtslitande klagan, liksom om en tång skulle ha slitit sönder hennes
inälfvor. Etienne, som försmäktade af samma kval, famlade i mörkret,
där hans fingrar påträffade bredvid honom ett halfmurket stycke af
förtimringen, hvilket hans naglar smulade sönder. Han gaf en handfull däraf
åt Catherine, som slukade det glupskt. Under ett par dygn lefde de af detta
maskstungna trä, de åto det alltsammans och blefvo förtviflade, när de hade
gjort slut därpå och flådde skinnet af händerna, när de ville gripa sig an med
andra stockar, som ännu voro fasta och hvilkas fibrer gjorde motstånd. Deras
pina stegrades, det väckte deras raseri, att de icke kunde tugga tyget i sina
kläder. Ett läderbälte, som han bar kring lifvet, gaf dem lite lättnad.
Med tänderna gnagde han bort små stycken däraf, hon malde sönder dem
och sväljde dem ifrigt. Detta gaf deras käkar sysselsättning och inbillade
dem att de åto. Sedan, när de hade gjort slut på bältet, togo de åter till
tyget och sögo på det under timtal.
Men snart lugnade sig dessa våldsamma kriser, hungern var nu blott
en djup, dof smärta, det långsamma och fortgående försvinnandet af deras
krafter. De skulle otvifvelaktigt ha dukat under, om de icke hade haft
vatten, så mycket de ville ha. De lutade sig helt enkelt ned och drucko ur
den skåliga handen och detta ett tjog gånger i taget, ty de brändes af en
sådan törst, att allt detta vatten icke kunde släcka den.
På den sjunde dagen lutade Catherine sig en gång ned för att dricka,
då hon med handen stötte emot ett föremål, som flöt framför henne.
»Etienne, känn, säg... Hvad är det?»
Han famlade i mörkret.
»Jag begriper inte, hvad det är... Man skulle kunna tro, att det är
betäckningen på en luftväxlingsport.»
Hon drack, men när hon tog sig ännu en klunk, slog föremålet åter mot
hennes hand. Hon utstötte ett förfärligt skrik.
»Herre Gud, det är han!»
»Hvilken?»
»Han, du förstår väl?... Jag kände hans mustascher.»
Det var Chavals lik, som hade kommit upp från det lutande planet
och af vattenfloden drifvits ända bort till dem. Etienne sträckte ut armen,
han kände också hans mustascher och den krossade näsan, och en rysning af
vämjelse och fruktan for igenom honom. Med otäcka kväljningar spottade
Catherine ut det vatten, hon hade kvar i munnen. Hon trodde, att hon
hade druckit blod, att allt detta djupa vatten framför henne var denne mans
blod.
»Vänta», sade Etienne, »jag skall skjutsa bort det.»
Han gaf liket en spark, så att det for sin väg. Men snart kände de
åter, hur det slog mot deras ben.
»Fan i dig, vill du knalla dig bort!»
Tredje gången måste Etienne låta liket vara. Det var någon ström,
som dref det tillbaka. Chaval ville icke ge sig i väg, han ville vara hos dem,
mot dem. Det var en förfärlig kamrat, som förgiftade luften fullständigt. Under
hela denna dag drucko de icke, de kämpade emot och ville hellre dö; men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
