Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan var fyra på morgonen. På den klara himmeln tindrade
stjärnorna mattare, medan östern purprades af morgonrodnadens ljusglans.
Med långa steg följde Etienne vägen till Vandame. Han hade
till-bragt sex veckor i en säng på sjukhuset i Montsou. Gul ännu och mycket
mager, hade han dock känt sig äga kraft nog att gå sin väg, och han gick.
Bolaget, som fortfarande darrade för sina grufvor och som nu skred till
afskedanden efter hand, hade låtit honom veta, att det icke kunde behålla
honom i sitt arbete. Det erbjöd honom för resten ett understöd af 100 francs
med det faderliga rådet att lämna grufarbetet, som numera blef för hårdt
för honom. Men han hade nekat att taga emot pengarna. Ett bref från
Pluchart med åtföljande respengar kallade honom redan till Paris. Hans
gamla dröm var förverkligad. När han dagen förut hade lämnat
sjukhuset, hade han legat öfver natten på Bon-Joyeux hos änkan Désir. Han
steg upp mycket tidigt, ty han hade nu blott en enda önskan, nämligen att
ta farväl af kamraterna, innan han reste från Marchiennes med åttatåget.
Etienne stannade ett ögonblick på vägen, som började att färgas röd.
Det var så skönt att inandas denna en tidig vårs rena luft. Morgonen lofvade
att bli härlig. Han satte sig åter i gång, i det han kraftigt stötte sin
kornell-käpp i marken och såg i fjärran, huru slätten trädde fram ur nattens dimmor.
Han hade icke återsett någon; Maheus änka hade en enda gång kommit till
sjukhuset, sedan hade hon säkert icke kunnat komma tillbaka. Men han
visste, att hela grufbyn Tvåhundrafyrtio numera gick ned i Jean-Bart, och
att änkan Maheu själf nu hade åter börjat att arbeta där.
De öde vägarna började att småningom befolkas, grufarbetare gingo
oupphörligen fram där nära Etienne, med bleka ansikten och tysta. Bolaget
missbrukade sin seger, uppgafs det. När arbetarne efter två och en half
månads strejk hade återvändt till grufvorna, kufvade af hungern, hade de
måst gå in på förtimringstaxan, denna maskerade nedsättning af
arbetslönen, hvilken nu var afskyvärd, sölad som den var af kamraternas blod. Man
bestal dem på en timmes arbete, man nödgade dem att svika sin ed att
icke underkasta sig, och denna tvungna mened hade de svårt att smälta,
den satt dem i halsen som en gallblåsa. Arbetet började åter öfverallt, i
Mirou, i Madeleine, i Crévecceur, i Victoire. Öfverallt i morgondimman långs
de i mörker försänkta vägarna stampade hjorden, långa rader af människor
trafvade med näsan mot marken likt boskap på väg till slakthuset. De
huttrade af köld i sina tunna linnekläder, de vaggade med höfterna, gingo
kutryggiga med armarna i kors, och »elddonet», som var instucket mellan
skjortan och tröjan, gjorde dem puckelryggiga. Och i detta återvändande
i massa, hos dessa tysta skuggor, alldeles svarta, utan ett leende, utan en
blick åt sidan, kände man, att tänderna voro hopbitna af vrede, hjärtat
öfverfullt af hat, och att underkastelsen fanns blott för magens behof.
Ju mera han närmade sig gruf van, desto mera såg Etienne deras antal
ökas. Det var ett ändlöst flöde, en fullständig upplösning, en slagen armés
tvungna marsch, alltjämt med sänkt hufvud och med ett doft, ursinnigt behof
att åter taga upp striden och att hämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
