Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Etienne hade hunnit fram, trädde Jean-Bart ut ur mörkret.
Han gick trappan till sorteringshuset för att begifva sig till
mottagnings-salen. Han stod ett ögonblick orörlig i allt detta buller och denna rörelse.
Han såg åter odjuret svälja sin ranson af människokött, burarne, som stego
upp ur djupet och dykte ned igen, slukande hela laster af människor utan
något uppehåll med en glupande jättes lätthet att svälja. Efter sin olycka
hade han en nervös fasa för grufvan. Dessa burar, som döko ned i djupet,
vållade honom pinsamma förnimmelser. Han måste vända bort hufvudet,
åsynen af schaktet gjorde honom nästan utom sig.
I den stora, ännu skumma salen, där de utbrunna lamporna spredo
blott ett dunkelt sken, såg han icke något vänskapligt ansikte.
Grufarbe-tarna, som väntade där barfota och med lampan i handen, sågo på honom
med sina stora, oroliga ögon, böjde ned hufvudet och drogo sig med en
skam-full min tillbaka. Utan tvifvel kände de igen honom och hyste icke längre
något groll mot honom; de tycktes i stället frukta honom och rodnade vid
tanken på, att han skulle förebrå dem, att de voro fega stackare. Denna
deras hållning rörde hans hjärta djupt, han glömde, att dessa olyckliga
varelser hade stenat honom, och han började åter att drömma om att
förvandla dem till hjältar, att styra folket, denna naturkraft, som förtärde sig
själf.
En bur fylldes med arbetare, detta lag försvann, och när andra kommo
till platsen, fick han syn på en af sina underbefälhafvare vid strejken, en
duktig karl, som hade svurit på att dö.
»Också du!» mumlade han med djup grämelse.
Den andre bleknade, hans läppar darrade. Med en urskuldande åtbörd
sade han:
»Hvad vill du, att jag skulle göra? Jag har en hustru.»
I den nya ström, som nu kom upp från baracken, kände han igen
allesamman.
»Du också! Och du! Och du!»
Och alla darrade, stammande med kväfd röst:
»Jag har en mor... Jag har barn... Bröd måste man ha!»
Hissburen syntes icke åter till; de väntade på den, dystra och med
en så pinsam känsla af sitt nederlag, att deras blickar undveko att möta
hvarandra, utan fästes envist på schaktet.
»Och hustru Maheu?» frågade Etienne.
De svarade ingenting. En antydde med en åtbörd, att hon snart skulle
komma, andra lyfte armarna, skälfvande af medömkan: ack, den arma
kvinnan! Hvilket elände! Tystnaden fortfor, och när kamraten räckte
dem handen för att säga dem farväl, tryckte de den hårdt. Alla inlade i
denna tysta handtryckning sitt raseri öfver, att de hade gifvit vika och
det brinnande hoppet om hämnd. Nu hade buren kommit upp, de stufvade
in sig och sjönko ned i djupet, uppslukade af afgrunden.
Pierron hade inträdt med en lampa med fri låga fäst i sin lädermössa —
en sådan lampa, som gruffogdarne använda. För en vecka sedan hade han
blifvit burlastningsförman, och arbetarne höllo sig på afstånd ifrån honom,
ty utmärkelsen gjorde honom stolt. Anblicken af Etienne besvärade
honom högeligen, men han gick i alla fall fram och lugnade sig till sist, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
