Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty han får aldrig sin pension: en af de där herrarna sade mig, att det vore rent
af omoraliskt att ge honom pension.»
»Har Jeanlin något arbete?»
»Ja, herrarne ha hittat på arbete åt honom uppe i dagen. Han
förtjänar tjugu sous... Åh, jag beklagar mig visst inte, förmännen ha varit
mycket snälla, efter hvad de själfva ha förklarat för mig... Gossens tjugu
sous och mina egna tretti, det gör femti sous. Vore vi inte sex personer, skulle
vi nog ha något att äta. Estelle har en glupande aptit, och det värsta är,
att det dröjer fyra eller fem år, tills Lénore och Henri bli tillräckligt gamla
att arbeta i grufvan.»
Etienne kunde icke afhålla sig från en beklagande åtbörd.
»De också!»
En rodnad steg upp på änkan Maheus bleka kinder, och det flammade
till i hennes ögon. Men hennes axlar sänktes liksom under ödets förkrossande
tyngd.
»Hvad skall man göra? De efter alla de andra... Alla ha fått släppa
till skinnet där, nu blir det deras tur.»
Hon tystnade; gamsare, som sköto grufvagnar, störde dem. Genom
de stora, dammiga fönstren trängde morgongryningen in och dränkte lyktorna
i en grå dager. Maskinens skakning börjades åter för hvar tredje minut,
stålkablarna rullades af, och burarna fortforo att sluka människor.
»Seså, skynda er, sölkorfvar!» skrek Pierron. »Stig in, vi bli då aldrig
färdiga i dag.»
Änkan Maheu, som han vände sig till, rörde sig icke ur fläcken. Hon
hade redan låtit tre burar gå ned. Liksom hon hade vaknat upp och
påmint sig Etiennes första ord, sade hon:
»Du skall således resa?»
»Ja, nu på morgonen.»
»Det gör du rätt i, det är bäst att vara på annat håll, när man kan...
Jag är glad öfver, att jag träffat dig, ty nu vet du åtminstone, att jag inte
hyser något agg mot dig. Det var ett ögonblick, som jag skulle ha kunnat
slå ihjäl dig efter allt det där slaktandet. Men man funderar på saken och
så finner man, att när allt kommer omkring, är det inte någons fel... Nej,
nej, inte är det ditt fel, det är alla människors fel.»
Nu talade hon helt lugnt om sina döda, om sin man, om Zacharie, om
Catherine, och tårar syntes i hennes ögon, endast när hon nämnde Alzires namn.
Hon hade återvunnit en förståndig kvinnas lugn och bedömde förhållandena
mycket klokt. Det skulle inte bringa bourgeoisien något gagn, att de hade
dödat så många fattiga människor. Helt säkert skulle de en dag bli straffade
därför, ty allt får sin vedergällning. Man skulle inte ens behöfva ta någon
befattning med den saken, hela surfven skulle gå i kras af sig själf, soldaterna
skulle komma att skjuta på arbetsgifvarne, liksom de nu hade skjutit på
arbetarne. Och i hennes sekelgamla undergifvenhet, i denna nedärfda
disciplin, under hvilken hon åter böjde sig, hade således åstadkommits en
arbetsprodukt, nämligen vissheten om att orättvisan icke kunde räcka
längre, och att om den gode Guden icke längre funnes, skulle det uppstå en annan
för att hämnas de olyckliga. Hon talade tyst och såg sig misstroget
omkring. Enär Pierron hade närmat sig, tilläde hon helt högt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
