Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då gick Etienne sin väg från grufvan. Där nere i sorteringsskjulet såg
han en varelse med utsträckta ben sitta på marken i ett tjockt lager af kol.
Det var Jeanlin, som nu användes till grofsorterare. Mellan benen hade han
ett kolblock, från hvilket han med hammaren slog bort skifferbitar; och ett
fint damm dränkte honom i en sådan flod af sot, att Etienne aldrig skulle ha
känt igen honom, ifall pojken icke hade lyft upp sin apnos med de utspärrade
öronen och de små, grönaktiga ögonen. Han skrattade som på skryt och slog
sönder kolstycket med ett sista slag, hvarmed han försvann idetupphvirflande
svarta dammet.
När Etienne kom ut i det fria, följde han en stund landsvägen,
försjunken i tankar. Alla möjliga idéer surrade i hans hufvud. Men han hade
en förnimmelse af frisk luft, af den fria naturen, och han drog djupa
andetag. Solen trädde fram vid den strålande horisonten, det var ett gladt
uppvaknande öfver hela slätten. En flod af guld vältrade från öster till väster öfver
hela det ofantliga fältet. Denna lifsvärme spred sig, bredde ut sig med en
rysning af ungdom, hvari jordens suckar, fåglarnas sånger, alla de brusande
ljuden från vatten och skogar vibrerade. Det var skönt att lefva, den gamla
världen ville upplefva ännu en vår.
Och genomträngd af detta hopp, saktade Etienne sin gång; hans ögon
irrade än åt höger, än åt vänster i denna den nyfödda årstidens förhoppning.
Han tänkte på sig själf, han kände sig stark, mognad genom sin tunga
erfarenhet nere i grufvans djup. Hans uppfostran var färdig, han drog ut i
världen som en revolutionens tänkande soldat, sedan han hade förklarat
krig mot samhället, sådant som han såg och fördömde det. Glädjen att
åter träffa Pluchart, att liksom denne vara en partichef, som hade mängdens
öra, ingaf honom tal, hvilkas fraser han ordnade. Han funderade på att
utvidga sitt program; den borgerliga förfining, som hade lyft honom öfver hans
egen klass, dref honom till ett ännu häftigare hat emot samhällets borgerliga
element. Dessa arbetare, hvilkas stank af elände nu besvärade honom, kände
han behof af att omge med en gloria; dem skulle han visa såsom de enda stora,
såsom de enda syndfria, såsom den enda adeln, den enda kraft, hvari
mänskligheten skulle kunna åter härda sig. Han såg sig redan själf på talarstolen,
där han firade triumfer med folket, såvida folket inte slukade upp honom.
En lärkas sång högt uppe i luften kom honom att betrakta himmeln.
Små rosiga moln, nattens sista dimmor, smälte bort i det klara blå. Suvarins
och Rasseneurs figurer trädde dunkelt fram för honom. Helt säkert
förfuskades alltsammans, när en hvar sökte att rycka åt sig makten. Så hade denna
beryktade International, som hade bort förnya världen, gäckat
förhoppningarna och födt af sig vanmakt, sedan den hade sett sin fruktansvärda armé
splittras och smulas sönder i inbördes tvister. Hade då Darwin rätt, skulle
världen vara blott en strid, där de starka äta upp de svaga för artens
skönhet och bestånd? Denna fråga förbryllade honom, fastän han gaf sig min
af att vara en man, som var belåten med sitt vetande. Men en tanke
skingrade hans tvifvel och väckte hans förtjusning, nämligen att den första gången,
han skulle tala, upprepa sin gamla förklaring af teorien. Om det måste så
ske, att en samhällsklass skulle förgöras, var det då inte folket, ännu ungt och
lifaktigt, som skulle göra ände på den af njutningar förslappade öfverklassen?
Nytt blod skulle dana det nya samhället. Och i denna hans afbidan på en in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
