Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vasion af barbarer, som skulle pånyttföda de gamla, orkeslösa och
skröpliga nationerna, trädde åter fram hans absoluta tro på en nära förestående
revolution — den verkliga, arbetarnes revolution, hvars brand skulle sätta
sekelslutet i låga med denna en uppgående sols purpur, som han såg blöda
på himlen.
Han gick alltjämt framåt, försänkt i funderingar och drömmerier samt
med käppen slående mot stenarna på vägen, och när han såg sig omkring
kände han igen åtskilliga ställen i trakten. Just därborta vid »Oxoket»
hade han, efter hvad han kom ihåg, öfvertagit befälet öfver skaran den
morgonen, då grufvorna ödelädes. I dag börjades åter det djuriska, nedbrytande,
uselt betalade arbetet. Han tyckte sig höra dofva, regelbundna, ihållande
slag där nere, sjuhundra meter under jordytan: det var kamraterna, som han
nyss hade sett gå ned, de svarta kamraterna, som höggo i sitt tysta raseri.
De voro utan tvifvel besegrade, de hade måst offra både pengar och lif; men
Paris skulle icke glömma skotten i Voreux, äfven kejsardömets blod skulle flyta
genom detta oläkliga sår. Och om den industriella krisen led emot sitt slut,
om bruk och verkstäder efter hand åter öppnades, så var i alla fall
krigstillstånd förklaradt, utan att fred hädanefter var möjlig. Kolgrufvornas
arbetare hade haft mönstring, de hade pröfvat sina krafter och med sitt
rop på rättvisa uppskakat hela Frankrikes arbetare. Deras nederlag skulle
icke heller lugna någon; öfverklassen i Montsou, som i sin seger kände den
dofva, obehagliga känslan, som strejkarne erfara dagen efter, såg sig om,
huruvida icke i alla fall i denna djupa tystnad deras slut var oundvikligen inne.
De förstodo, att revolutionen skulle utan uppskof födas på nytt, kanske i
morgon dag, genom storstrejken, genom samtliga arbetares eniga
samverkan, hvilka då hade hjälpkassor och kunde hålla ut i månadtal utan
att sakna bröd.
Etienne vek af till vänster in på vägen till Joiselle. Han kom ihåg, att
det var där, han hade hindrat skaran från att störta sig öfver Gaston-Marie.
I det klara solljuset såg han på af stånd flera grufvors schakttorn: öfverallt
sorlade nu arbetet, hackornas slag, som han tyckte sig förnimma i djupet af
jorden, höggo nu från ena änden af slätten till den andra. Af skurna hisskablar,
lösryckta järnvägsspår, krossade lampor — hvilket onyttigt arbete! Det var
visst mödan värdt, att tretusen människor sprungo omkring i en förhärjande
skara! Dunkelt anade han, att den lagliga makten en dag kunde bli förfärligare.
Hans förstånd mognade, han hade kommit ur hätskhetens slyngelår. Ja
hustru Maheus sunda förstånd sade med all rätt, att detta skulle bli det stora
slaget: att helt fredligt skrii va in sig i partiet, lära känna hvarandra,
sammansluta sig i föreningar, när lagen skulle tillåta det. Sedan, när man en dag kände
sig enade och därigenom starka, när miljoner arbetare stodo gent emot några
tusen odågor, då skulle man ta makten och vara herrarna. Åh hvilket
sanningens och rättvisans uppvaknande! Den gödde, hopkrupne guden skulle
det genast vara slut med — denna vidunderliga afgud, som är dold i djupet
af sitt tempel, där de fattiga och olyckliga föda honom med sitt kött utan
att någonsin ha sett honom.
Etienne lämnade vägen till Vandame och kom ut på den stensatta
gatan. Till höger såg han Montsou, som sjönk ned och försvann. Midt
framför sig hade han ruinerna af Voreux, detta fördömda hål, som nu tre pump-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
