Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så illa skött, att musklerna i hennes arm drogos ihop, och hon blef
krympling. Inom första månadens utgång hade herrn försvunnit
utan att uppge sin adress. Och olyckorna fortforo och föllo tätt som
hagel: Rosalie fick en gosse, förlorade sin mor, försjönk i osedligt lif,
i djupaste armod. Fullkomligt skeppsbruten, hamnade hon hos sin
kusin i hennes »cité» och hade drifvit omkring på gatorna, tills hon
blef tjugusex år, enär hon inte kunde begagna sig af sin arm; ibland
sålde hon citroner i hallarna och under veckotal försvann hon med
karlar, som sedan körde af med henne, rusig och blåpryglad. Omsider
hade hon i fjor haft den turen att krevera genom följderna af excesser,
ännu vildare än vanligt. Och fru Méchain hade måste behålla barnet,
Victor; och af hela detta äfventyr fanns nu icke mera kvar än de tolf
obetalda reverserna, undertecknade med namnet Sicardot. Man hade
aldrig fått reda på mera, än att herrn hette Sicardot.
Busch sträckte åter ut armen och tog fram Sicardots papper,
endast ett tunt, grått omslag. Därtill hade icke kommit några
rättegångshandlingar med åtföljande kostnader; det var blott de tolf
reverserna.
»Och om Victor åtminstone vore snäll!» förklarade den gamla
frun i ömklig ton. »Men ni kan inte tänka er, hvad han är för ett
förskräckligt barn . . . Åh, det är hårdt att få dylika arf. . . en slyngel,
som kommer att sluta på schavotten, och så dessa papperslappar, som
aldrig skola inbringa mig något.»
Busch stirrade med sina stora, färglösa ögon envist på reverserna.
Hur många gånger hade han inte studerat dem på detta sätt i
förhoppning om att finna en ledtråd i någon dittills icke observerad
omständighet, i bokstäfvernas form, till och med i det stämpelförsedda
papperets beskaffenhet. Han påstod, att denna spetsiga och fina stil
icke kunde vara honom obekant.
»Det är besynnerligt», upprepade han ännu en gång, »jag har
säkert redan förut sett sådana a och sådana o, så tunna och utdragna
att de nästan se ut som i.»
I detta ögonblick knackade någon på dörren. Han bad fru
Méchain att sträcka fram handen och öppna; ty rummet vette direkt ut
till trappan. Man måste gå igenom det rummet, ifall man ville komma
in i det andra, det som hade utsikt åt gatan. Hvad köket beträffade,
var det ett litet kvaft hål på andra sidan förstugan.
»Var god och stig på!»
Det var Saccard, som trädde in. Han småskrattade, ty han hade
roligt inom sig åt den lilla mässingsplåten, som var fastskrufvad på
dörren, och på hvilken i stora, svarta bokstäfver lästes ordet: Sakförare.
»Åh, se herr Saccard! Det är för den där öfversättningen, ni
kommer... Min bror är där inne, i det andra rummet... Stig på,
stig bara på!»
Men fru Méchain spärrade absolut passagen och med allt mer och
mer förvånad min stirrade hon på den nykomne. Här måste göras en
hel manöver: han ryggade tillbaka ut i trappan, och hon gick också
ut och klämde ihop sig i förstugan, så att han kunde stiga på och gå in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
