Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, det är säkert», svarade den unge mannen, som åter såg trött
och allvarsam ut. »Vi befinna oss i öfvergångsperioden, i
jäsningspe-rioden. Kanske skall det bli revolutionära våldsamheter, de äro ofta
oundvikliga. Men excesserna, de häftiga öfvergreppen äro öfvergående.
Åh, jag döljer inte för mig själf de föregående svårigheterna. Och
dessutom måste vi medge, att omdaningen ännu inte är klar, vi söka
och famla fortfarande. Och hvilket arbete att föra floden tillbaka till
dess källa och leda den i en ny bädd! Men vi skola segra, ty oss
tillhör rättvisan. Ni ser den där storartade byggnaden där borta . ..
Ni ser den ju?»
»Börsen?» sade Saccard. Ja, för sjutton, nog ser jag den!»
»Nå, det skulle vara dumt att spränga den, ty man skulle bygga
upp den på annat håll... Jag endast spår er det, att den skall spränga
sig själf i luften, när staten har exproprierat den och den helt logiskt
har blifvit nationens enda och allmänna bank; och hvem vet: kanske
skall den då göra tjänst som allmänt nederlag för våra alltför stora
rikedomar,’ ett magasin för våra öfverflödssaker, och våra barnbarn skola
där hämta det, som skall skänka glans åt deras fester.»
Sigismond eldade upp sig så, att ett nytt hostanfall skakade
honom, när han åter sjunkit ned vid bordet, med armbågarna på sina
papper och hufvudet stödt i händerna för att kväfva de sönderslitande
rosslingarna i sin strupe. Men denna gång stillades icke anfallet.
Dörren öppnades häftigt, och Busch, som nu affärdat fru Méchain, kom
inrusande, alldeles bestört och själf pinad af denna ohyggliga hosta.
Han böjde sig ned, fattade sin bror i sina långa armar, liksom ett barn,
hvars smärta man vaggar till ro.
»Nej men, min kära gosse, hur är det fatt? Hvad är det som
kväfver dig? Du vet, att jag vill, att du skall skicka efter en läkare.
Det här är oförsiktigt... Säkert har du pratat för mycket.»
Och han sneglade på Saccard, som stod kvar midt i rummet,
tydligen alldeles vimmelkantig af hvad han nyss hade hört.
»Tack, jag skall lämna er i fred nu», sade gästen, som hade
brådt-om att komma därifrån. »Skicka mig mitt bref med öfversättningen . ..
Jag väntar flera, och vi kunna ju göra upp allt på en gång.»
Men då nu krisen var förbi, höll Busch honom tillbaka ett ögonblick.
»Apropos — frun, som nyss var därute, har känt er förr — för länge
sedan.»
»Jaså, hvar då? »
»Vid rue de la Harpe 1852.»
Huru väl Saccard än kunde behärska sig, bleknade han dock
nu. Det ryckte nervöst kring hans mun. Det var inte därför, att han
nu för ögonblicket kom ihåg den där flickan, som han slog omkull i
trappan, han visste icke ens, att hon hade blifvit hafvande och kände
icke till, att det fanns något barn. Men han kände det alltid
mycket obehagligt att bli påmind om sina första eländiga år.
»Åh, rue de la Harpe! Där bodde jag bara en vecka, strax jag
hade kommit till Paris, medan jag sökte en bostad. .. Men farväl
nu så länge!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
