Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han icke vågade att säga, huru långt hans djärfva planer gingo. Det
var hans dröm.
»Åh, slätterna vid foten af Taurus», föll fru Caroline in med sitt
långsamma, halft drömmande tonfall, »hvilket härligt paradis! Man
behöfver bara röra det minsta i jorden, så spira ymniga skördar upp.
Fruktträden — persikor, körsbär, fikon, mandel — brista under sina
frukters börda. Och hvilka fält af oliv och mullbärsträd, lika stora
skogar! Och hvilket enkelt och bekymmerslöst lif här i denna lätta,
ständigt blå luft!»
Saccard skrattade, detta gälla, lystna skratt, som han lät höra,
när han vädrade någon lycklig slump. Och när Hamelin fortsatte att
tala om flera andra förslag, särskildt om att starta en bank i
Konstan-tinopel, och yttrade något om de ytterst inflytelserika förbindelser,
han hade där, särskildt storvisiren, afbröt Saccard honom muntert:
»Det där är ju riktigt ett förlofvadt land!»
Och helt förtroligt lade han båda händerna på den fortfarande sittande
fru Carolines axlar, och sade:
»Tappa inte modet! Jag håller mycket af er, och ni skall få se,
att jag tillsammans med er bror skall göra något, som blir till stort
gagn för oss alla ... Haf tålamod och vänta!»
Under den följande månaden skaffade Saccard åter ingeniören
några små arbeten; och om han också icke talade mera om de stora
affärerna, tänkte han dock säkert ständigt på dem, men kände sig
betänksam och tvekande inför dessa företags förkrossande omfång. Men
hvad som än mera knöt till den gryende vänskapens band var det helt
naturliga sätt, hvarpå fru Caroline kom att intressera sig för hans
änk-lingshushåll, hvars onyttiga omkostnader nästan uppslukade honom
som blef sämre betjänad, ju flera tjänare han hade. När fru Caroline
märkte det grofva rofferi, som bedrefs i hans hus, gaf hon honom först
råd, tills han skrattande en vacker dag erbjöd henne att bli hans
hus-förestånderska. Hvarför inte? Var inte det ett sätt att bistå brodern
med de 300 francs, som Saccard ville ge henne i månaden? Hon antog
hans anbud och på åtta dagar omdanade hon hushållet, skickade af med
kocken och hans hustru, för att endast ta en kokerska, hvilken jämte
betjänten och kusken borde vara nog för sysslorna. Hon behöll också
blott en häst och en vagn, utöfvade tillsyn öfverallt och granskade
räkenskaperna med så noggrann omsorg, att hon efter de första
fjorton dagarna hade åstadkommit en minskning med hälften. Han var
naturligtvis förtjust.
Numera förde de ett mycket förtroligt samlif. Saccard hade fått den
idén att ta bort skrufvarna, som stängde dörren mellan de båda
våningarna, och nu kunde man fritt gå den inre trappan från den ena
matsalen till den andra, så att medan hennes bror instängd där uppe från
morgon till kväll arbetade på att ordna sina orientaliska papper, gick
fru Caroline, som lämnade omsorgen om deras eget hushåll till deras enda
tjänarinna, ned i undre våningarna hvarje timme på dagen för att ge
sina order liksom hemma hos sig själf. Det hade blifvit Saccards glädje,
att ständigt se denna ståtliga, vackra kvinna på igenom rummen med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
