Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinneliga ömhetsbehof, i ett slags förlamning af sin vilja, fann hon sig
sluten i hans famn, hon blef hans, utan att det skänkte hvarken den
ene eller den andra någon glädje.
När hon åter kom till sig själf, kände hon ingen harm, men hennes
dystra nedslagenhet växte mer och mer. Hvarför hade hon låtit detta
ske? Hon älskade icke denne man, och han älskade sannolikt icke
henne. Icke därför att hans ålder och utseende voro något hinder för att
älska honom, och då hon ännu icke kände honom, ville hon gärna tro
honom vara tjänstvillig, öfverlägset begåfvad, i stånd att genomföra
hennes brors stora planer och lika hederlig som alla andra. Men hur
dumt, att hon hängaf sig! Hon, som var så klok, ägde så mycken
dyrköpt erfarenhet och så stor själf behärskning, hon hade fallit på detta
sätt utan att veta hvarför, i ett gråtanfall, som en sentimental grisett!
Det värsta var, att hon kände, att han var lika förvånad som hon öfver
äfventyret, nästan förargad. När han hade sökt att trösta henne och
hade talat med henne om herr Beaudoin som en för detta älskare,
hvilkens lågsinnade trolöshet intet bättre förtjänade än glömska, och
hon då hade ifrigt protesterat samt heligt bedyrat, att det aldrig hade
rådt något intimt förhållande dem emellan, hade han först trott, att
hon af kvinnlig stolthet icke talade sanning, men hon hade upprepat
sina heliga bedyranden så bestämdt och uppriktigt, att han till sist
blifvit öfvertygad om sanningen af hvad hon sade, att hon af
rättskänsla och månhet om sitt kvinnovärde hade tagit sig i akt till
giftermålet och att Beaudoin hade tåligt väntat under ett par år, men så
tröttnat och gift sig med en annan, då tillfället frestat alltför mycket
med ungdom och rikedom. Och det egendomliga var, att den vissa
öfvertygelse, han sålunda kommit till och som hade bort än mera väcka
Saccards passion, fyllde honom tvärtom med en viss förlägenhet, så
väl förstod han nu den ödesdigra dumheten i den ynnest, hon skänkte
honom. Att förnya det skedda, därtill tycktes ingendera af dem
hafva lust.
I fjorton dagar var fru Caroline förfärligt nedstämd. Hon skötte
sina många sysslor liksom förut, men på ett frånvarande sätt, utan att
göra sig några illusioner. Och det enda, som skingrade hennes tankar,
var att tillbringa alla sina lediga timmar vid det stora fönstret i
arbetsrummet med blickarna fästa på trädgården till det angränsande huset,
hotel Beauvilliers, där hon alltsedan första dagen, hon flyttat hit, anade,
att armodet bodde, en sådan nöd, som gömmer sig och som är så
hjärtskärande genom ansträngningen att bevara skenet. Äfven där fanns
det människor, som ledo, och hennes sorg liksom badade sig i deras
tårar.
Familjen Beauvilliers, som fordom utom ofantliga gods i
Tou-raine och Anjou ägde ett präktigt hotel vid rue de Grenelle, hade icke
mera i Paris än detta gamla hus, som i början af förra århundradet
byggts utanför staden som ett slags sommarvilla, men som numera
låg omslutet af de mörka husen vid rue Saint-Lazare. De få, vackra
träden i trädgården stodo där som på bottnen af en brunn, och mossan
växte äfver trappan, som föll i sär och smulades sönder. Och i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
