Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem bilda en uppsiktskommitté, bestående af tio damer, som samlades
två gånger i månaden, noggrant togo hemmet i skärskådande och
kontrollerade hela personalen. Enär hon hade förbehållit sig att själf
utse dessa damer, hade hon bland de främsta utvalt grefvinnan de
Beauvilliers, som förr hade varit en god väninna till henne, men numera,
då furstinnan hade dragit sig tillbaka från världen, hade blifvit helt
enkelt hennes granne. Och då uppsiktkommittén helt plötsligt hade
förlorat sin sekreterare, hade Saccard, som fortfarande hade ledningen af
anstaltens administration, fått den idén att rekommendera fru
Caroline såsom en utmärkt sekreterare, som man ingenständes kunde
finna maken till. Uppdraget var i själfva verket rätt besvärligt, det
var mycket skrifverier samt till och med praktiska omsorger, som voro
dessa damer en smula motbjudande; och från första stunden hade
fru Caroline visat sig vara utmärkt som verkande kraft inom ett
barnhem; hennes otillfredsställda moderlighet, hennes hängifna kärlek till
de små upptände hos henne en handlingskraftig ömhet för dessa arma
varelser, som man sökte att rädda från Paris’ rännstenar. Vid
kommitténs senaste sammanträde hade hon träffat grefvinnan de Beauvilliers
som blott hade bestått henne en något kylig hälsning och sökte att dölj a
sin hemliga förlägenhet, ty hon förstod helt visst, att här fanns ett vittne
till hennes fattigdom. Numera hälsade emellertid bägge två på
hvarandra hvarje gång deras ögon möttes, och det skulle ha varit alltför
oartigt att låtsa icke känna igen hvarandra.
En förmiddag i det stora arbetsrummet, medan Hamelin höll
på med att korrigera en ritning på grund af nyare beräkningar, och
Saccard såg på hvad han gjorde, stod fru Caroline som vanligt vid fönstret
och betraktade grefvinnan och hennes dotter, medan dessa togo sin
promenad i trädgården. Denna morgon såg hon, att de hade på fotterna
hasor, som en lumpsamlerska icke skulle ha tagit upp i rännstenen.
»Åh, stackars kvinnor!» mumlade hon, »hvad det måtte vara
förfärligt att så där spela rik, som de tro sig tvungna att göra!»
Och hon drog sig tillbaka, gömde sig bakom gardinen för att icke
grefvinnan skulle märka henne och ännu mera lida af att se sig så där
bespejad. Hon själf hade blifvit lugnare, sedan hon nu hvarje morgon
under tre veckor hade glömt sig kvar vid detta fönster: hennes bittra
sorg öfver att ha blifvit besviken slumrade in, det var som om åsynen af
andras olycka gaf henne mera mod att bära sin egen, hvilken hon först
hade trott vara hela hennes lifs tillintetgörelse. Hon öfverraskade sig
själf med att åter le.
Ännu ett ögonblick gaf hon akt på de båda damerna där nere i
den mossbelupna trädgården. Men så vände hon sig lifligt om till
Saccard och utbrast.
»Säg mig, hvarför jag inte kan vara ledsen . .. Nej, det varar inte,
har aldrig varat länge, jag kan inte vara ledsen ... Är det egoism?
Nej, det tror jag verkligen inte. Det skulle vara alldeles för styggt,
och dessutom tjänar det inte till, att jag är glad, det skär mig i hjärtat
i alla fall, så fort jag får se den minsta sorg. Hur vill ni förklara det:
jag är glad, och jag skulle kunna gråta öfver alla olyckliga, jag får se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
