Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra narr af oss. Och vårt program upptar i alla fall så mycket; de
yttersta konsekvenserna, det ärorika målet är det bäst att reservera
åt endast de invigda.»
»Ja visst, det har alltid varit min mening», förklarade ingeniören.
»Det skall vara vår hemlighet.»
Och därmed blef denna dag det beslutet fattadt att tillgodogöra sig
portföljens innehåll, att sätta hela den väldiga serien af företag i gång.
Man skulle börja med att grunda en måttligt stor bank för att låta de
första planerna gå af stapeln. Med lyckans bistånd skulle man sedan så
småningom göra sig till herrar öfver marknaden och eröfra världen.
När Saccard dagen därefter hade gått upp till furstinnan Orviedo
för att inhämta en order rörande Arbetshemmet, kom han att tänka på
den dröm, som han ett ögonblick hade haft, om att bli fursten-gemålen åt
denna drottning inom välgörenhetens rike, att helt enkelt bli en
förvaltare och utdelare af de fattigas egendom. Och han kunde icke låta bli
att le, ty numera fann han den tanken en smula dum. Han var danad
för att lefva lifvet, icke för att förbinda de sår, som lifvet har tillfogat.
Nu fann han sig omsider åter på sin rätta plats i denna kapplöpning
efter lyckan, som århundrade efter århundrade just har varit det, som
fört människan framåt mot mera glädje, högre upplysning.
Samma dag träffade han fru Caroline ensam i arbetsrummet. Hon
stod vid fönstret och såg med förvåning grefvinnan de Beauvilliers
och hennes dotter nere i deras trädgård på en tid, då de icke brukade
vara där. De läste ett bref och sågo mycket bedröfvade ut; det var
helt visst ett bref från sonen, från Ferdinand, hvilkens ställning i Rom
icke kunde vara lysande.
»Se där», sade fru Caroline, när hon såg Saccard, »det är någon ny
sorg för dessa beklagansvärda fruntimmer. Det gör mig mindre ondt
om tiggerskorna på gatan.»
»Åh», utropade han helt muntert, »ni skall be dem titta upp till
mig. Vi skola göra också dem rika, eftersom vi ju skola göra alla
människor rika.»
Och i sin feberyra lycka sökte han hennes läppar för att kyssa dem;
men med en häftig rörelse drog hon med en känsla af ofrivilligt obehag
undan hufvudet, blek och allvarsam.
»Nej, låt mig vara!»
Det var första gången, han åter försökte att närma sig henne efter
den gången, då hon hade hängifvit sig åt honom under ett ögonblick af
fullständig omedvetenhet. När nu de allvarliga affärerna voro
planerade, tänkte han på sin lilla galanta historia och ville ha ställningen klar
också på det hållet. Han blef förvånad öfver, att hon så häftigt drog
sig undan honom.
»Verkligen? Skulle ni bli ledsen?»
»Ja, mycket ledsen.»
Hon lugnade sig och smålog åter:
»Medge för resten, att ni inte alls frågar efter det.»
»Åh, jag tillber er.»
»Nej, säg inte så. Ni får nu så mycket att sköta. Och jag för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
