Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stig in!» sade lian till Saccard. »Det är verkligen så, att man
genast oroar sig för sådana här småttingar; det allra minsta, något
tar vid dem, tror man, att det är förbi med dem.»
Och han förde honom in i salongen, där frun ännu satt med den
lille minste på knäet, medan den lilla flickan, som var förtjust öfver
att åter få se sin mor glad, sträckte sig upp för att ge modern en kyss.
De voro blonda och mycket ljusa alla tre, och den unga modern såg lika
fin och späd och oskyldig ut som barnen. Mazaud kysste henne på håret.
»Nå, nu ser du väl, att vi varit stolliga? »
»Åh, det gör ingenting, min vän; jag är så glad åt, att han lugnade
oss.»
Vid anblicken af så mycken lycka stod Saccard stilla och bugade
sig. Under de fyra år Mazaud nu hade varit gift, beskyllde man Mazaud
blott för en flyktig svaghet för en sångerska vid Opera-Comique. Han
var en trogen äkta man, han hade till och med namn om sig att icke
ännu spela vidare på börsen för egen räkning, trots sin ungdom och
lif-lighet. Och all denna sköna doft af medgång, af ogrumlad sällhet
låg riktigt i luften här, i mattornas och tapeternas dämpade, lugna
färger, i den vällukt, hvarmed en stor rosenbukett, som en kinesisk
vas knappt mäktade rymma, fyllde hela rummet.
Fru Mazaud, som något litet kände Saccard, sade muntert till
honom:
»För att alltid vara lycklig, behöfs det bara att riktigt vilja det
— inte sannt, min herre?»
»Det är jag öfvertygad om, min fru», svarade han. »Och det
finns ju i alla fall människor, som äro så sköna och så goda, att olyckan
aldrig vågar att röra vid dem.»
Strålande af glädje, steg hon upp. Nu var det hon, som i sin tur
kysste sin man, hvarefter hon gick, bärande den lilla gossen med sig och
följd af flickan, som nyss hade hängt om sin fars hals. Denne, som icke
ville visa, hur rörd han var, vände sig till den besökande och yttrade
ogeneradt:
»Ja, ni ser: här hvila inga ledsamheter.»
Och sedan fortsatte han lifligt:
»Ni vill tala med mig om något? .. . Vill ni vara god och gå med
dit upp? Där äro vi mera för oss själfva.»
Däruppe fick Saccard vid kassan se Sabatani, som var där för att
lyfta kursdifferenser, och han blef förvånad öfver den hjärtliga
handtryckning, som växelmäklaren utbytte med sin klient.
Så snart han hade slagit sig ned i Mazauds privatrum, förklarade
han anledningen till sitt besök och gjorde en del frågor om formaliteterna
för att få ett värdepapper intaget i den officiella börslistan. Han
nämnde helt vårdslöst den affär, han ämnade sätta i gång: Universalbanken,
med ett kapital af 25 miljoner. Ja, en kreditanstalt, som först och
främst var af sedd att stödja de stora företag, som han i största korthet
angaf. Mazaud hörde på honom utan att röra en min och med den
yttersta artighet gjorde han reda för hvilka formaliteter, som måste
fyllas. Men han lät inte narra sig, han trodde inte, att Saccard skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
