Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har hon nu fått bölder på låret. . . Men se här ä’ vi nu framme, var så
god och stig på».
Fru Caroline tog ofrivilligt ett steg bakåt. Det var längst in på
gården bakom en riktig barrikad af smuts och orenlighet, ett af de mest
stinkande hålen, ett i jorden inklämdt ruckle, som mest såg ut som af
plankstumpar sammanhållna grusklumpar. Något fönster fanns inte.
Dörren, som var en för detta glasdörr, hvilken man nu spikat en
zinkplåt på, stod öppen för att man skulle kunna se, och den förfärliga
kölden trängde in i rummet. I ett hörn såg hon en halmmadrass, som helt
enkelt var kastad på det tilltrampade jordgolf vet. Något, som liknade
riktiga möbler, syntes inte till. Väggarna dröpo af klibbig fukt. En
grönaktig spricka i det svarta taket släppte in regnet alldeles vid
ändan af madrassen. Och stanken, den var i synnerhet förskräcklig; det
var den mänskliga förnedringen i den djupaste nöd.
»Eulalie», ropade fru Méchain, »här är ett fruntimmer, som vill
Victor väl... Hvad är det med honom, den lymmeln, som inte kommer,
när man ropar på honom?»
Ett oformligt köttlass krälade på madrassen i ett gammalt
kattunsskynke, som gjorde tjänst som lakan, och fru Caroline urskilde en kvinna
på cirka fyrti år, som låg splitter naken därunder, utan linne.
Ansiktet var alls icke fult, det var ännu ungdomligt och inramadt af kort,
ljust, knollrigt hår.
»Ack, låt henne stiga in», gnällde hon, »om det är för att hjälpa oss,
för det är inte möjligt, att det kan gå så här i längden!.. . Tänk, min fra,
att på fjorton dagar har jag inte kunnat vara uppe för de här gemena,
stora böldernas skull, som alldeles fräta hål i benet!. . . Och jag har
naturligtvis inte en enda sou. Det är omöjligt att kunna sälja något.
Jag hade två linnen, och dem har Victor sålt. Och jag tror, att vi
skulle i kväll ha förgåtts af hunger.»
Så höjde hon rösten:
»Det är bara dumheter, kom fram nu, pojke!... Fruntimret vill
inte göra dig något illa.»
Fru Caroline ryckte till, när hon såg ett bylte, som hon hade tagit
för en trashög, resa sig upp ur en korg. Det var Victor, klädd i
lämningarna af ett par byxor och en linnejacka, genom hvilkas hål man såg
hans nakna kropp. Han stod midt i dagern från dörren, och fru
Caroline alldeles häpnade öfver hans utomordentliga likhet med Saccard.
Alla hennes tvifvel skingrades; det var icke möjligt att bestrida, hvem
fadern var.
»Jag vill inte», förklarade han, »att man bråkar med mig, för att
jag skall gå i skolan.»
Hon bara satt och såg på honom med ett pinsamt intryck, som blef
allt starkare. Denna likhet fann hon alldeles slående, fastän gossens
ansikte var alldeles snedvridet. Dessutom föreföll han onaturligt
utvecklad för sin ålder, inte lång, utan undersätsig, och redan med
början till skägg. Hans fräcka, lystna ögon och den sinnliga munnen voro
en mans. Och hos detta barn, hvars hy ännu var så skär och fint flick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
