Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under eget namn, blifvit trakasserad af Buch för de sex reverserna på
femti francs, som han en gång hade lämnat en skräddare. Den summa
af 300 francs, som reverserna utgjorde, skulle han nog ha betalt, men
hvad som förvärrade saken, det var de ofantliga kostnaderna,
hvarige-nom skulden hade stigit till ett totalbelopp af 730 francs 15 centimer.
Han hade emellertid gjort upp saken och förbundit sig att betala
hundra francs i månaden; men som han icke hade kunnat gå i land
därmed, då hans unga hushåll kräfde de mest nödvändiga utgifter, stego
kostnaderna allt högre för hvarje månad, och svårigheterna blefvo
alldeles outhärdliga. I detta ögonblick var det åter en svår kris.
»Hvad är det?» frågade han sin hustru, som han fann i tamburen.
Men hon hann inte svara, förr än dörren till redaktörens rum
häftigt öppnades och Saccard kom ut och ropade:
»Nå men, Dejoie, har inte herr Huret kommit?»
Häpen stammade vaktmästaren:
»Nej, herr Saccard, han är inte här, det kan jag inte hjälpa.»
Dörren stängdes med en svordom, och Jordan, som hade fört in sin
hustru i ett af rummen bredvid, kunde i lugn få fråga henne.
»Nåå, älskling, hur är det?»
»Ack, Paul, om du visste! Det kom en karl, en otäck, hemsk
karl, som luktade så illa, och visst var full, tror jag ... Han sa’, att nu
kunde de inte vänta längre, att våra möbler sk’a säljas i morgon . . .
Och så hade han ett stort plakat, som han prompt ville klista upp där
nere på porten ...»
»Men det är ju omöjligt!» utropade Jordan. »Jag har inte fått
något slags underrättelse, det skall ju vara flera formaliteter.»
»Ja, du vet då ännu mindre än jag. När det kommer några
papper, så läser du dem inte en gång . . . För att han inte skulle sätta upp
plakatet, gaf jag honom två francs, och så sprang jag hit, för jag ville
genast underrätta dig.»
De voro förtviflade. Deras stackars lilla bo vid avenue de Clichy;
dessa fattiga möbler af mahogny, klädda med blå rips, som de haft så
stora svårigheter att månadsvis betala och öfver hvilka de voro så stolta,
fastän de ibland skrattade åt dem och tyckte, att de voro afskyvärdt
kälkborgerliga! De älskade dem, därför att de utgjort en del af deras
lycka efter bröllopet, i dessa två små rum, så fulla af sol och med så
öppen utsikt ända bort mot Mont-Valerien. Och han, som hade slagit in
så många spikar och hon, som hade ansträngt sin uppfinningsförmåga
på att drapera de röda bomullsgardinerna för att ge en artistisk
anstrykning åt rummet. Var det möjligt, att man skulle sälja allt det där för
dem, att man skulle förjaga dem från denna förtjusande vrå, där till
och med deras fattigdom var ljuf?
»Jag ämnade be om ett förskott», sade han, »jag skall göra, hvad
jag kan, men jag har inte stor förhoppning.»
Tvekande anförtrodde hon då honom sin idé.
»Se här, hvad jag för min del har tänkt. . . Ja, jag skulle inte ha
gjort det, utan att du hade velat det, och bästa beviset på det är, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
