Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lite med honom, och hon gladdes åt den tacksamhet, han bevisade
henne. Då hon nu icke träffade honom i tamburen, gick hon vidare,
inåt korridoren, och stötte på honom, just som han kom tillbaka efter
att ha lyssnat vid Saccards dörr. Detta var numera en sjukdom hos honom,
han gick i feberoro och tryckte örat mot alla lås för att uppsnappa
börsens hemligheter. Men hvad han denna gång hade hört och
förstått gjorde honom något förlägen, och han smålog osäkert.
»Han är väl därinne eller hur?» frågade fru Caroline och ville
gå vidare.
Han stannade och stod där stammande utan att hinna få ihop
någon lögn.
»Ja, han är nog där inne, men ni kan inte gå dit in.»
»Hvad menar ni? Kan jag inte gå dit in?»
»Nej — han är därinne med ett fruntimmer.»
Hon blef alldeles krithvit i ansiktet, och han, som ingenting visste
om situationen, klippte med ögonen och antydde genom miner, hvad
det var för slags äfventyr.
»Hvad är det för fruntimmer?» frågade hon i kort ton.
Han hade icke något skäl att dölja namnet för henne, som ju var
hans välgörerska. Han hviskade till henne:
»Baronessan Sandorff . . . Åh, hon har länge slagit sina krokar
omkring honom.»
Ett ögonblick stod fru Caroline orörlig. I korridorens halfdager
kunde man icke se, hur likblek hon var. Hon erfor i sitt hjärta en så
våldsam, så grym smärta, att hon aldrig hade känt något dylikt. Hvad
skulle hon nu göra: slå in dörren, störta sig öfver denna kvinna, örfila
upp bägge två och ställa till skandal?
Och medan hon stod där, utan att ännu veta, hvad hon ville,
alldeles bedöfvad, kom Marcelle, som hade gått upp för att hämta sin man,
helt muntert fram till henne. Den unga frun hade nyligen gjort hennes
bekantskap.
»Kors, är det ni, min fru? . . . Tänk er, att vi skola gå på teatern i
kväll... Åh, det är en hel historia, det skall inte bli dyrt. . . Men
Paul har hittat rätt på en liten restaurant, där vi kunna smörja kråset
för en och tjugufem person.»
Jordan kom nu skrattande fram och af bröt sin hustru:
»Två rätter, en flaska vin, bröd så mycket man vill ha.»
»Och så ta vi ingen droska», fortsatte Marcelle, »det är så roligt att
gå hem så där sent. . . Och i kväll, då vi äro så där rika, skola vi köpa
med oss hem en mandeltårta för en francs . . . Det blir riktig fest. . .
vildt rummel.»
Förtjust gick hon sin väg vid sin mans arm. Och fru Caroline, som
hade följt med dem ut i tamburen, hade åter fått nog styrka att kunna
småle.
»Ja, roa er nu duktigt», sade hon sakta med skälfvande röst.
Sedan gick också hon i sin tur. Hon älskade Saccard, den
öfver-raskande och smärtsamma vissheten förde hon med sig, liksom ett orent
sår, som hon icke ville visa.
9 Zola, Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
