Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två månader därefter gick fru Caroline strax efter frukosten en
grå och mild novemberdag upp i ritrummet för att sätta sig till arbetet.
Hennes bror, söta då var i Konstantinopel, där han var sysselsatt med
den stora järnvägsfrågan borta i Orienten, hade bedt henne att se
igenom alla hans gamla anteckningar från deras första resa och redigera
ett slags memoarer, som skulle bli liksom en historisk öfversiktaf frågan;
och nu hade hon under loppet af ett par veckor sökt att helt och hållet
ägna sig åt detta uppdrag. I dag var det så varmt, att hon lät elden
i kaminen slockna och öppnade fönstret, där hon, innan hon satte sig,
stod ett ögonblick och tittade ned på de stora, nakna träden kring hotel
Beauvilliers, hvilka aftecknade sig mot den bleka himlen.
Hon hade skrifvit nära en half timme, då hon behöfde något papper
och tog sig för att leta efter det bland pappersluntorna, som voro
uppstaplade på hans bord. Hon reste på sig och flyttade undan andra papper
och satte sig sedan igen med händerna fulla af diverse aktstycken;
och när hon då sorterade de lösa bladen, fick hon tag i religiösa planscher,
en kolorerad vy af den heliga grafven, en bön hvilken var inramad af
de redskap, hvarmed man pinat frälsaren, och hvilken var ett ofelbart
medel till frälsning i stunder af vånda, då själen är i fara. Hon kom
då ihåg, att hennes bror som ett stort, fromt barn hade köpt dessa
taf-lor i Jerusalem. En häftig rörelse grep henne, och tårarna rullade
utför hennes kinder. Ack, hennes bror, så rikt begåfvad, men så länge
misskänd, hvad han var lycklig genom att han egde tron! Hon såg
honom framför sig, kanske alldeles för lättrogen, kanske alltför lätt
att narra, men så rättskaffens, så lugn, så fri från hvarje själskamp,
hvarje tVifvel. Och hon, som nu hade kämpat och lidit under ett par
månader, hon som icke längre trodde på något, som hade läst och
grubblat alldeles för mycket, hur varmt önskade hon icke i svaga stunder,
att hon hade förblifvit enkel och oskyldig som han, så att hon hade
kunnat finna lisa för sitt blödande hjärta genom att tre gånger om morgon
och kväll upprepa den barnsliga bön, som här var inramad af spikarna
och spjutet, törnekronan och en svamp!
Dagen efter den brutala tillfällighet, som hade låtit henne få reda
på Saccards och baronessan Sandorffs förhållande, hade hon måst
uppbjuda hela sin viljekraft för att motstå frestelsen att spionera på dem
och få veta allt. Hon var ju icke denne mans hustru och hon ville inte
ge sig sken af att vara hans passionerade älskarinna, som var svartsjuk
och ställde till skandal, och hon kände det som en olycka, att hon
fortfarande icke kunde undandraga sig det ständigt förtroliga förhållandet
till honom. Detta kom sig af det lugna, helt enkelt hjärtligt tillgifna
sätt, hvarpå hon först hade betraktat deras äfventyr: en vänskap, som
olyckligtvis i ett ögonblick af moralisk svaghet hade led t till personlig
hängifvelse åt denne vän, som ju också hade öfverskridit en romanhjältes
ålder. Fåfängt sökte hon att tvinga sig till själfförsakelse, att fortfarande
vara den tillgifna husföreståndarinnan, en intelligent och bildad tjänarinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
