Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom hennes rika, hvita hår fingo mjukhet och behag; han fann henne
ännu ung och förtjusande. Så tänkte han på sin far och ryckte på
axlama med föraktfull medömkan.
»Det är han, som gör er så ledsen? Inte sant?»
Hon sökte att neka därtill, men hennes strupe snördes ihop, och
tårar fyllde åter hennes ögon.
»Ack, stackars fru Caroline! Jag sade er ju, att ni gjorde er
alldeles för vackra föreställningar om pappa och att ni skulle bli illa lönad.
Det var olycksaligt, att han skulle sluka er också!»
Hon kom ihåg den dagen, då hon hade vändt sig till honom för att
betala lösepenningen för Victor. Hade han inte då lofvat att vara
meddelsam mot henne, när hon skulle vilja lära känna förhållandena?
Erbjöd sig icke nu ett tillfälle att få veta allt om det förflutna genom
att fråga honom? Hon drefs därtill af ett oemotståndligt behof. Nu,
då hon ju ändå hade börjat att undersöka saken, måste hon ju gå till
botten därmed. Endast detta var modigt, henne själf värdigt och
nyttigt för alla.
Men detta förhör bjöd henne emot; hon tog en omväg och låtsade
sig byta samtalsämne.
»Jag är alltjämt skyldig er 2,000 francs», sade hon: »ni är väl inte
mycket ond på mig, för att ni fått vänta?»
Han gjorde en gest, att hon fick dröja, så länge hon ville, med
betalningen, och så frågade han helt tvärt:
»A propos . .. min lille bror, det vidundret?»
»Han gör mig förtviflad. Jag har ännu icke sagt något till er far.
Jag skulle så gärna vilja hyfsa till den stackars varelsen lite, så att man
skulle kunna tycka om honom!»
Maxime skrattade på ett sätt, som ängslade henne, och när hon
gaf honom en frågande blick, sade han:
»Jag tror, att ni där gör er ett ganska onödigt bekymmer. Pappa
skall inte alls uppfatta det pinsamma i hela den där historien. Han
har sett så många ledsamheter i familjen.»
Hon kände, att hon tangerade dessa båda mäns hemlighet.
»Ni förlorade ju er mor mycket tidigt?»
»Ja, jag har knappt känt henne. Jag gick ännu i skolan i Plassans,
när hon dog här i Paris ... Vår farbror, doktor Pascal, har behållit
min syster Clotilde där nere, och jag har sedan inte sett henne mera än
en enda gång.»
»Men er far gifte om sig?»
Han tvekade ett ögonblick. Hans ljusa, tomma ögon grumlades
af en lätt imma, som kom dem att skimra i rödt.
»Ja, ja, han gifte om sig . . . med dottern till en ämbetsman Béraud
du Chatel... Renée; hon var inte någon mor för mig, utan en god vän ...»
Han satte sig helt förtroligt bredvid henne:
»Ser ni, man måste förstå sig på pappa. Herre Gud, han är inte
sämre än andra. Men hans barn, hans hustru, hela hans omgifning
kommer för honom först i andra rummet, efter pengarna . . . Förstå
mig rätt: han älskar inte pengarna som den girige, för att samla dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
