Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ström af outsäglig själfförsakelse, af gudomlig fördragsamhet, som
kom hennes hjärta att svälla, under det att den lilla matta lampan
därnere alltjämt tindrade som en stjärna.
När fru Caroline åter gick fram till sitt bord, kände hon en lätt
rysning. Hvad nu? Hon frös! Hon blef glad öfver det, hon, som
annars satte sin ära i att icke elda om vintern. Hon kände sig, som
om hon nyss skulle ha stigit upp ur ett kallt bad, föryngrad och stärkt,
med pulsen helt lugn. Så hade hon då gått igenom en af sina häftiga
kriser, hon hoppades på nytt. Hvad hoppades hon? Det visste hon
icke — det evigt okända vid lifvets gräns, vid gränsen för den
mänskliga tillvaron. Det var nog att lefva, för att lifvet ständigt skulle
bringa henne läkedom för de sår, som lifvet tillfogade henne. Ännu
en gång erinrade hon sig de hårda pröfningar, hon genomgått: sitt
förfärliga äktenskap, sitt armod i Paris, hur den enda man, hon
verkligen hade älskat, öfvergaf henne; och efter hvarje katastrof hade hon
återvunnit sin lifskraftiga energi och okufliga lifsglädje, som höll henne
upprätt midt ibland ruinerna. Hade inte nu allt störtat samman?
Hon hade förlorat aktningen för sin älskare, då hon hade lärt känna
hans vederstyggliga förflutna lif; det var som med
barmhärtighetssystrar, hvilka morgon och afton förbinda otäcka sår utan att tro, att
de någonsin skola läkas. Hon skulle fortfarande tillhöra honom,
fastän hon visste, att han tillhörde andra kvinnor och utan att ens
försöka att göra honom dem stridig. Hon skulle fortfara att lefva i
denna spekulationernas öfverhettade atmosfär, ständigt hotad af en
katastrof, som kunde kosta hennes bror både heder och lif. Trots
allt detta stod hon upprätt, nästan sorglös, och njöt stridens glädje
ansikte mot ansikte med faran. Hvarför? Förnuftigtvis för
ingenting — för nöjet att vara till! Hon var det okufliga hoppet
personi-fieradt, brukade hennes bror säga.
När Saccard kom hem, såg han fru Caroline fördjupad i
skrifarbetet. Hon lyfte upp hufvudet, log lugnt mot honom, när han tryckte
en lätt kyss på hennes vackra och glänsande hvita hår.
»Har ni haft mycket att springa med i dag, min vän?»
»Ja, affärer, som det aldrig blir slut på. Jag har varit hos
arbetsministern, så måste jag ha tag på Huret och så vända om till ministern
igen, men då fanns där bara en sekreterare . .. Men till sist har jag fått
det löfte, jag ville ha.»
Han hade mycket riktigt, ända sedan han lämnade baronessan
Sandorff, oaflåtligen varit i farten uteslutande i affärer med sin
vanliga, brinnande ifver. Hon lämnade honom Hamelins bref, som
naturligtvis gjorde honom förtjust. Det var henne omöjligt att vara
sträng mot honom.
»Er son var här för att bjuda er till fru Jeumont.»
»Kors, hon har ju skrifvit till mig», utbrast han. »Jag har glömt
att säga er, att jag skall gå dit i kväll. Åh, det pinar ut mig, trött
som jag är!»
Och han gick, sedan han åter hade kysst hennes hvita hår. Hon
satte sig igen till sitt arbete med ett vänligt, öfverseende småleende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
