Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket belåten öfver att ha ett antal af våra aktier till förfogande, och det
säger jag er på förhand, att om jag tvingas till det, är jag till och med
beredd att köpa, ja, jag skall köpa hellre än att låta dem falla en centime i
kurs.»
Dessa sista ord hade han uttalat med utomordentlig kraft, liksom
om han hade svurit att hellre dö än tåla ett nederlag. Sedan gjorde han
våld på sig för att visa sig lugn, han började att skratta på sitt
godmodiga, men något konstlade sätt.
»Jaså, misstroendet kommer fram nu igen! Jag trodde, att vi en
gång för alla hade kommit på det klara med det här. Ni ha ju gått in
på att lämna er i mina händer; låt då mig sköta saken. Jag vill ju
ingenting annat än ge er en förmögenhet, en stor, stor förmögenhet!»
Han tystnade, sänkte rösten, liksom om han hade förskräckts
öfver förmätenheten i sin önskan.
»Ni vet inte, hvad jag vill? Jag vill ha upp kursen i 3,000 francs.»
»Det är vansinnigt,» sade fru Caroline.
»Så snart kursen öfverstiger 2,000 francs», förklarade Hamelin,
»blir hvarje ytterligare hausse en fara; och hvad mig beträffar, så vill
jag i förväg säga er, att jag kommer att sälja, för att inte ha någon del i
slik galenskap.»
Saccard smågnolade för sig själf. Man säger alltid, att man skall
sälj a,^ men man säljer inte. Han skulle mot deras vilja göra dem rika.
Och åter log han, mycket inställsamt. men en smula spefullt.
»Lita på mig! Jag tycker inte, att jag har skött era affärer alltför
illa . . . Sadowa gaf er ju en miljon.»
> Det var sannt, det tänkte de båda syskonen icke på: de hade ju
tagit emot denna miljon, uppfiskad i börsens grumliga vatten; de sutto
tysta ett ögonblick, de bleknade och kände en oro i hjärtat som ännu
hederliga människor, hvilka icke äro säkra på, att de ha gjort hvad de
hade bort göra. Hade de själf va blifvit smittade af börsspelets
spet-älska? Höllo de på att angripas af röta här i denna förgiftade
penningatmosfär, där deras affärer tvingade dem att lefva?
»Ja, det är nog så», mumlade Hamelin, »men om jag hade varit
hemma ...»
Saccard ville inte låta honom tala ut.
»Bry er inte om det och känn inga samvetsförebråelser! Det är
pengar, som vi tagit tillbaka från de gemena judarna.»
De skrattade alla tre. Och fru Caroline, som hade satt sig, gjorde en
åtbörd, att man finge väl finna sig och låta saken ha sin gång. Kunde
man låta äta upp sig, utan att försöka att göra sammaledes med andra?
Sådant är lifvet: man skulle ha b ehöf t alldeles för öfver jordiska dygder
eller också sökt att i klostrets afstängdhet undgå frestelser.
»Seså», fortsatte han muntert» se nu inte ut, som om ni spottade
åt pengar; det är först och främst idiotiskt och så är det endast de
vanmäktiga, som ringakta en makt, sådan som den . . . Det skulle vara
oförnuftigt att arbeta sig till döds för att göra andra rika utan att själf
ta sin rättmätiga andel. Då kunde man ju hellre lägga sig och sofva bort
sin tid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
