Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var verkligen så, att i den allmänna spänningen och med den
rödaktiga dagern föreföll salen dyster, och den beldämda stämningen
mär-tes framför allt därpå, att sorlet af röster var svagare än vanligt. Det var
icke mera de stora haussedagarnas bullersamma jubel, man sprang icke
och skrek icke; man smög sig fram och talade helt sakta liksom i ett hus,
där någon är sjuk. Fastän folkmassan var så ansenlig, att man nästan
kunde kväfvas, om man sökte att komma fram, hördes blott ett
för-stämdt mummel, man endast hviskade till hvarandra om de farhågor,
som lite hvar hyste, och om ledsamma nyheter, som man inte vågade att
säga högt. Många stodo och tego, alldeles bleka, med förvridna
ansikten och uppspärrade ögon, som förtvifladt sökte att finna råd hos andra.
»Ni säger ingenting, Salmon?» frågade Pillerault i utmanande,
ironisk ton.
»Tacka tusan för det», mumlade Moser, »det är med honom som
med de andra: han har ingenting att säga, han är rädd.»
Och i dag oroade verkligen Salmons tystnad ingen människa: alla
stodo i tyst och spänd förbidan.
Men i synnerhet omkring Saccard var det en skara klienter
trängdes, darrande af oro och ifriga att få höra ett godt ord. Efteråt
anmärkte man, att Daigremont inte hade visat sig, icke heller Huret, som
säkert hade blifvit varnad och nu åter hade blifvit Rougons trogna hund.
Kolb stod midt i en grupp af bankirer och låtsade sig vara sysselsatt
med någon viktig kursdiffensberäkning. Markis de Bohain, som var
höjd öfver ödets växlingar, promenerade helt lugnt omkring där med sitt
lilla bleka och aristokratiska ansikte, säker om att i alla fall vara
skyddad, enär han hade gett Jacoby order om att köpa lika många
Universal-banksaktier, som han hade anmodat Mazaud att sälja. Och Saccard,
som var kringränd och ansatt af hela svärmen af de andra, de troende,
de naiva, visade sig särskildt älskvärd och uppmuntrande mot Sédille
och Maugendre, som med skälfvande läppar och bönfallande ögon af
honom tiggde hopp om seger. Han tryckte kraftigt deras händer och i
denna handtryckning inlade han det orubbliga löftet om framgång.
Och som en människa, den där alltid har medgång och aldrig är utsatt
för någon risk, beklagade han sig öfver en olycka, som drabbat honom.
»Jag är alldeles förtviflad; i denna starka köld har en kamelia
blifvit glömd ute på gården, och den är nu alldeles förstörd.»
Saken berättades vidare, och man kände sig riktigt rörd för
kame-lians skull. En sådan man, denne Saccard, så orubbligt lugn och
alltjämt småleende, utan att man kunde komma under fund med, om det
endast var en mask, hvarunder han dolde den förfärliga oro, som skulle
ha pinat andra människor.
»Ett så’nt fä! Jo, den är god!» hviskade Jantrou i örat på
Mas-sias, som nu kom in igen.
I samma ögonblick ropade Saccard på Jantrou; han kom nu i sista
ögonblicket att tänka på, huru han tillsammans med den sistnämnde hade
sett baronessan Sandorffs vagn, som höll på rue Brogniart. Var den
där i dag också, på denna kritiska dag? Satt kusken orörlig i ösregnet,
14 Zola, Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
