Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och ännu en gång lyckades Saccard i denna sista stund, då allt
såg så förfärligt hotande ut, att lugna dem, att återvinna deras tillit
samt skildes från dem med dessa lofvande, men hemlighetsfulla ord:
»Sof lugnt! . . . Ännu kan jag icke säga något, men jag är
fullkomligt säker på, att jag inom slutet af nästa vecka skall ha fartyget flott
igen.»
Denna fras, som han icke förklarade, upprepade han för alla husets
vänner, för alla klienter, som förfärade och bestörta kommo för att
fråga honom till råds. Under tre dagar var det ett oaflåtligt rännande
genom hans arbetsrum vid rue de Londres. Damerna Beauvilliers,
herr och fru Maugendre, Sédille, Dejoie, alla skyndade de dit i en lång
rad. Helt lugn tog han emot dem med en krigares min, med kraftfulla
ord, som återskänkte deras hjärta mod; och när de talade om att sälja,
att realisera aktierna med förlust, blef han ond, förehöll dem häftigt
att icke begå en dylik dumhet och utfäste sig vid sin heder, att han åter
skulle få upp kursen till 2,000, till och med till 3,000 francs. Trots
de fel, han begått, hyste alla en blind tilltro till honom: om man bara läte
honom hållas, skulle han än en gång skaffa dem vind i seglen; han skulle
reda ut alltsammans och till sist skulle han göra dem alla rika, såsom han
hade högtidligen lofvat dem. Om icke något olyckligt tillstötte före
måndagen, om man gåfve honom tid att hålla den extra bolagsstämman,
betviflade ingen, att han lyckligt och väl skulle sätta Universalbanken
på fötter igen.
Saccard hade tänkt på sin bror Rougon, och detta var den
allsmäk-tiga hjälp, hvarom han talade utan att vilja gå in i vidare förklaringar.
Då han hade träffat Daigremont, den förrädaren, och hade gjort honom
häftiga förebråelser, hade han blott fått till svar: »Kära ni, det är inte
jag, som har gett er på båten, det är er bror.» Mannen hade
obestridligen rätt; han hade varit med om affären endast på det villkor, att
Rougon skulle vara med, man hade uttryckligen lofvat honom detta;
således var det helt naturligt, att han hade dragit sig tillbaka, när
ministern, långt ifrån att vara med om företaget, i stället lefde på
krigsfot med Universalbanken och dess direktör. Det var åtminstone en
ursäkt, mot hvilken inga invändningar kunde göras. Mycket slagen,
kände Saccard, hvilket kolossalt fel han hade begått genom sin brytning
med sin bror, hvilken var den ende, som kunde ta honom i beskydd och
göra honom så pass helig, att ingen skulle våga att göra totalt slut på
honom, då man visste, att den store mannen stod bakom honom. Och
det var en af de bittraste stunderna för hans stolthet, när han beslöt
sig för att be Huret om att medla till hans förmån. För öfrigt bibehöll
han alltjämt en hotande hållning, vägrade fortfarande att försvinna
och fordrade Rougons hjälp såsom en helt naturlig sak, ty denne hade
större intresse än han själf af att undvika skandal. Följande dag, då
han väntade Hurets utlofvade besök, fick han helt enkelt en liten biljett,
i hvilken Huret i sväfvande ordalag bad honom om att ge sig till tåls
och att hoppas på ett lyckligt resultat längre fram, ifall
omständigheterna icke lade hinder i vägen. Han nöjde sig med dessa fattiga rader,
hvilka han betraktade som ett löfte om neutralitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
